Posted 11:58 Feb 18, 2010. Filed under musik. Leave a comment?
Jag lyssnar på musik på två olika sätt. Ett, när jag lyssnar för lyssnandets skull—lyssnar på hur den faktiskt låter. Det är väl det de flesta gör. Det är väl också det som leder till att vissa personer lyssnar på en sorts musik och andra personer en annan. Och det existerar verkligen en slags besatthet gällande att klassificera folks musiksmak. Det är nästan lite läskigt, som att innehållet på ens iPod på något sätt bestämmer vem man är som person. Jag kan inte klassificera min musiksmak. Det finns få genrer som jag inte tycker om att lyssna på. Det säger ingenting om mig, för det är inte genren på musiken jag lyssnar på som reflekterar min personlighet, eller något om mig överhuvudtaget.
När jag sitter själv på kommunaltrafiken, då lyssnar jag på musik på ett annat sätt—jag lyssnar på den med själen (jag vet, det låter äckligt poetiskt). Upplevelsen av att sitta på tunnelbanan med hörlurarna i öronen fyller mig på ett helt nytt plan. Det är som att låtarna når mig, förbi alla mina murar och mekanismer, och jag börjar tänka och känna saker i takt med musiken. Det är därför viss musik kan få mig att ändra humör på en sekund. Det är därför vissa låtar kan få mig att minnas saker som om de hände framför ögonen på mig. För att jag har låtit den musiken bli en del av mig.
Jag relaterar musik hela tiden. Till mig själv, till andra personer i relation till mig själv, till situationer. Jag minns saker som starkast när jag hör musik som jag relaterar till den händelsen. Och jag har flera gånger låtit bli att lyssna på någon låt, ibland i flera månader, innan jag klarar av att ens bläddra fram den på iPoden. Precis som att jag i princip kan sätta en låt på repeat flera veckor i streck och inte sluta lyssna på den. Men det är bara sådan jag är som person—i allmänhet har jag nästan jobbigt lätt för att relatera vad som helst till olika personer. Sentimental, tror jag att det kallas. Det är jag det.
Jag älskar att skriva, och jag är stolt över min förmåga att uttrycka mig i skrift—men vissa saker klarar jag bara inte av att formulera egna ord till. Och då är det så lätt att bara fly in i musiken, att låta den tänka ens tankar, hjälpa en känna sina känslor. Spela upp den för någon och säga “Såhär känner jag inför dig”. Det är så lätt och det faller så naturligt för mig att jag oftast inte tänker speciellt mycket på det. Det bara… Sker. Men det förstås.
Någon gång kanske jag måste växa upp ifrån mentaliteten att öronsnäckorna kan lösa allt. Jag har trots allt haft samma idé sen jag var 13 år gammal.
Knarklåten för tillfället är denna.
(Nya post-it bilder finns uppladdade: klicka här.)
Posted 18:14 Feb 7, 2010. Filed under fekke, vänner. Leave a comment?
Denna helg har jag varit med om två väldigt olika typer av fekke—båda kvällar har slutat med att jag har en suddig, men ihållande känsla av “WTF?” susande inom mig. Det är inte det att något speciellt skumt har hänt. Jag har varit med om absurdare saker. Jag har definitivt varit med om mer random saker. Men på något sätt vet jag att det har varit en bra helg om det har hänt så mycket att jag nästan får minnesluckor—inte på grund av fyllan, utan på grund av att min hjärna inte klarar av att behandla så mycket information samtidigt som oundvikligen tas in under fyllan.
I fredags var det Jello Shot Night hemma hos Maddie med ett trevligt gäng på åtta personer (50/50 tvåor och treor, 75% tjejer, och 100% Kungsholmare). Syftet med det hela var nämligen att ingen av oss hade provat jello shots förut. Vi ville göra detta. Vi hade ingen aning om hur man skulle göra, och vi hade verkligen ingen aning om hur det skulle smaka—men trots detta lät det som en utmärkt idé. Sagt och gjort; jordgubbsgelé tillagades, vodkan tillsattes och en skål samt åtta improviserade shotglas ställdes i kylskåpet. Men när det äntligen var dags att konsumera vårat mästerverk visade det sig att inte en endaste person i sällskapet tyckte om det! Tvärtom—det var verkligen äckligt! Ungefär som vodka i geléform vars konsistens gjorde att vissa mådde smått illa. Inte av alkoholen, utan konsistensen. Det hela slutade med att jag och min kära vän Ibige—som aldrig varit full tidigare—satt med varsinn sked och slevade i oss alkogeggan helt själva. Han förlorade sin fylleoskuld till rosa gelé. Det blir inte bättre än så.
I lördags var det megafödelsedagsfirande för min del. Det råkade vara så att jag hade dubbelbokat mig—jag är ju trots allt för populär för mitt eget bästa—och var tvungen att fixa detta på något vänster. Ingenting är omöjligt och jag vägrade helt enkelt välja. Lösningen löd därför—gör båda! Först ut var Maddies pojkvän Johan som firade sin 20-årsdag. Detta innebar stor lokal, mycket folk som jag absolut inte kände och drinkar för 30 spänn, ett pris som i alla fall ger mig ultimata förfekkevibbar. Så småning om rörde jag mig—på bra humör, och smått påverkad—till Ace för att fira Signes kompis Ebba som fyller 19 år idag. Detta visade sig vara en mycket intressant kväll—när vi kom dit var i princip hela stället fyllt med Norrabarn! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kände mig som en minoritet, en utrotningshotad art. Nästan alla personer jag pratade med presenterade sig och sa att de gick på Norra Real. De var dessutom väldigt trevliga också. Nu kanske jag måste släppa mina fördomar om andra innerstadsskolor.
En fullspäckad helg, med andra ord. Eller mer en fullspäckad och tröttsam helg—natten mellan fredagen och lördagen sov jag nämligen på en soffa med Ibige, vilket inte precis genererar bra sömn. Eller sömn överhuvudtaget. Detta blev uppenbart när jag vaknade idag och upptäckte att klockan var tio i tolv. Jag skulle träffa Jonas halv ett. I stan.
Jag har aldrig sagt att jag lever mitt liv på ett nyttigt sätt.
Posted 22:10 Feb 4, 2010. Filed under random rant. Leave a comment?
Fan, vad det snurrar i huvudet just nu. Nu menar jag inte på det fysiska, mer påtagliga sättet—allmänt känd som en ordentlig fylla—utan jag menar rent tankemässigt. Tankarna bara far runt och runt och runt, får aldrig riktigt fäste någonstans, betyder ingenting, betyder allting, gör mig hispig, otålig, orolig, rastlös och alldeles fullständigt tokig. Det är inte det att jag tänker på något speciellt. Snarare att jag inte kan tänka på något speciellt. Jag bara tänker, och alla tankar händer på samma gång, förvandlar min hjärna till en ångestladdad, okoncentrerad gegga. Och jag kan inte sluta.
Jag blir galen. Det är så energikrävande, jag vill bara att allting ska försvinna. Jag vill att det ska gå bort. Längtar till att vara helt tom i skallen och bara existera, inte behöva fundera eller reflektera över annat—allmänt känd som en ordentlig fylla det med.
(Har för övrigt uppdaterat albumet med Post-It-bilder (senaste ligger först!). Den som jag för övrigt är mest stolt över är den som sitter utanför lärarrummet. Otroligt strategiskt placerat—alla optimistiska lärare kommer att älska mig, alla pessimistiska lärare kommer att önska mig död. Har tack och lov majoritet muntra sådana…)
Posted 18:12 Feb 3, 2010. Filed under foto, kärlek. Leave a comment?
Förra terminen var jag på Clas Ohlson med Jonas—brukar visserligen inte vara där med någon annan, men hursomhelst—och letade efter något. Jag minns inte vad… Kan det ha varit en liten sax? Oavsett vad det var stod vi vid Kontorsmaterialet när jag helt plötsligt fick syn på något som revolutionerade mitt liv.
Jag hade tagit upp ett paket vanliga Post-Its. Jag minns inte varför, jag använder faktiskt inte Post-Its—men affärer som säljer kontorsmaterial brukar ha den effekten på mig. Det vill säga att jag vill ha saker som jag inte behöver. Eller rättare sagt att jag intalar mig själv att jag behöver det. Allting verkar ju så himla användbart när man står där i butiken. Jag var i alla fall på väg att köpa dessa Post-Its som jag aldrig använder, när jag råkade se det som kom att oåterkalleligt påverka mitt liv, som förändrade min tillvaro för alltid… Rosa, hjärtformade Post-Its. De var ljuvliga, alldeles drypande av sötsliskig gullighet—nästan så att man blir illamående på riktigt. Självklart köpte jag dem. Vad annars skulle jag göra? De, om något, är en produkt som skulle kunna direkt marknadsföras till mig. Det kändes som om de var gjorda för mig.
Sen dess har jag satt någon då och då i kalendern, trakasserat mina vänner och—inte att förglömma—under Forumet i skolan då jag använde en som namnlapp (vilket ledde till att alla andra, inklusive lärare och rektorn, gjorde detsamma). Men för de mesta har de legat bortglömda i min väska. Det brukar bli så, jag håller aldrig koll på vad jag har där inne egentligen. Jag är liksom personen som kontinuerligt blir överraskad över att hitta en tjuga i mitt busskort—som funnits där i säkert ett halvår.
Men i slutet av förra veckan hände det igen—jag fann något som gjorde mitt liv bättre. Denna gång var det inget fysiskt objekt och inte heller något jag var tvungen att lägga pengar på. Det var en hemsida, och den går under namnet GivesMeHope—för det är precis det den gör. Den är fylld sida upp och sida ner av historier som i alla fall får mig att le. Eller rent av utbrista “Aww!”. Efter att ha suttit uppe halva natten vid datorn somnade jag med en varm känsla inombords och insikten att allting kommer att bli bra.
För mig har det redan blivit det—bra, alltså. I have joined the dark side, och nuförtiden är jag mer positiv och gladlynt än jag varit på säkert två år. Optimismen har tagit över mig och gjort mig till en sådan där outhärdligt sockersöt person som jag vanligtvis inte står ut med. Jag står knappt ut med mig själv—men jag är lycklig, so who the fuck cares? För att göra det hela mer klyschigt än det redan är: det är som att jag varit frusen, och att saker jag hade glömt hos mig själv nu håller på att ta sig till ytan. Som passion. Som förmågan att brinna för något. Som att överhuvudtaget kunna bry sig. Jag är varm, och jag har oändligt hopp—en känsla som jag bara får lust att dela med mig av på något sätt.
Mitt geniala snille kom fram till följande formel:
Hjärtformade Post-Its + GivesMeHope.Com = The Post-It Project.
I’m giving hope one anonymous Post-It at a time.
Jag har nämligen kommit fram till att det ligger något i konceptet av att anonymt sprida glädje som jag tänker vara en del av. De senaste två dagarna har jag flera gånger fått frågan varför jag gör det eller hur jag orkar. Svaret är enkelt: därför att jag kan, och för att jag vill. Idag fick jag ett SMS ifrån en kompis som frågade mig om det var jag som satt upp en hjärtformad Post-It i korridoren. He then said it made his day.
Bara det gör det värt det att lägga ner tid på att skriva de där lapparna.
(De andra hemsidorna som är med är LoveGivesMeHope och Operation Beautiful.)
Posted 20:01 Feb 1, 2010. Filed under random rant, skolan. Leave a comment?
Sitter vid datorn och fördriver tid fram till att jag ska äta middag. Egentligen borde jag plugga. Egentligen, precis som alla andra kvällar den senaste veckan, borde jag verkligen plugga. Högen med böcker växer. Och växer. Och växer. Eller så är det bara jag som inbillar mig själv att den växer, fast det förmodligen mest är jag som blir ökat opepp—mer och mer för varje dag som går, och det blir inte bättre. För trots att jag vet att jag bara skjuter upp det oundvikliga gör jag inte den minsta ansats till att få något gjort. Nej, jag bara sitter här. Stirrar på skärmen. Och väntar på maten.
Den ångestframkallande bokhögen skriker åt mig att göra något åt mig själv—helt förgäves, förstås. Den förstår självklart inte varför jag skriver blogg och helt enkelt dödar tid som jag inte har. Jag förstår inte varför jag skriver blogg och dödar tid som jag inte har. Det bästa är att jag börjar bli mer och mer irriterad på mig själv, lika frustrerad över min egen oproduktivitet som jag kan bli över andras—men jag bryr mig inte. Jag bryr mig, men jag bryr mig inte om att jag bryr mig. Och det spelar ingen roll hur jag än försöker få mig själv att bry mig. Resultatet förbli detsamma. Jag gör ingenting.
Snart blir jag arg på mig själv på riktigt.
Posted 00:36 Jan 28, 2010. Filed under musik, vänner, livsåskådning. Leave a comment?
Låten My Secret av Anna Ternheim inleds på följande vis:
Today must have been one of the strangest days. Some would say that you don’t find love that way. The best days are not planned, by common sense, by lack of time… You just happen to be where everything feels fine.
Även om mitt liv för tillfället mest består av planerade dagar—det blir lätt så med skola, jobb, föreningar, skola, familj, vänner, skola, utgång, skola, skola—så håller jag fullständigt med om detta. De bästa sakerna i mitt liv har jag ofta träffat på av rena sammanträffandet—sådant som jag praktiskt taget har snubblat in på utan att riktigt förstå vad som har hänt eller hur det hände. Kanske är det trots allt just turen som är en del av skönheten. Vi människor spenderar enorma mängder tid med att sträva efter ting som livet ofta råkar kasta åt vårat håll så fort vi har slutat leta efter det. Kaoset vi även gillar att kalla slumpen har nämligen en kuslig tendens att förstå vår vilja bättre än vi gör.
Oplanerade dagar har möjligheten att bringa oss den slags lycka som inte går att planera. Man kan vakna på morgonen och må precis lika vardagligt som man gjorde dagen innan, för att senare komma hem och anse att man nyss hade den bästa dagen i sitt liv… Eller åtminstone den roligaste dagen på väldigt länge. Jag har märkt att impulsiva beslut mer eller mindre går hand i hand med konstiga händelser. Som när man oplanerat umgås med någon och får frågan om ens moder ogillar denne—för att sedan springa in i sagda moder när hon är ute med sina väninnor (för att inte nämna att hon tror att man är hemma och äter middag, inte på stan med sitt ex). Otippat? Ja, och dessutom hysteriskt kul.
På diverse sociala tillställningar blir jag mest ivrig över att berätta historier som inte skulle ha inträffat om jag följt min kalender och faktiskt gjort det jag måste göra. Visst, nu ligger jag här och fördriver tiden med att skriva blogg när jag egentligen borde plugga. Tidigare ikväll satt jag på Odenplans tunnelbanestation—där jag hamnat av just en sådan där knasig slump—när jag egentligen borde åkt hem och pluggat. Och när jag har lagt upp det här kommer jag att stänga av datorn och gå och lägga mig när jag egentligen borde sätta igång och plugga. För jag är förbannat trött. Kan knappt hålla ögonen öppna. Det är nog ett tecken på att detta inlägg håller på att ta slut.
För att då avsluta detta smått flummiga—och inte särskilt välskrivna, jag skyller på tröttheten—inlägg vill jag dela med mig av ett av mina favoritcitat ifrån den underbara tjejserien Sex and the City: Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens.
Posted 23:12 Jan 26, 2010. Filed under familj, självinsikt, framtid. Leave a comment?
Kom för drygt en timme sedan hem ifrån det så kallade jobbet—nämligen att sitta barnvakt. Jag säger “det så kallade jobbet” eftersom jag egentligen inte anser att det är ett jobb. Jag tycker om att passa mina barn, och när det så småning om är dags för mig att gå lämnar jag lägenheten med en varm, mysig känsla inombords. Det är en av få stunder jag känner mig som en omtänksam person och framför allt en bra förebild.
Jag har tidigare varit skeptisk mot barn—eller rättare sagt, jag har varit skeptisk mot idéen att jag någon gång i framtiden skulle skaffa barn. I mina olika framtidsvisioner har jag för det mesta varit barnlös. Jag är alldeles för inställd på att göra karriär, på att resa, skriva, fotografera och ägna resten av mitt liv åt självförverkligande för att tänka mig att vara mamma ovanpå det. För jag inser att det är en nästan livslång—eller åtminstone 18 år lång—investering. Det är en roll som kräver tid och energi och till viss del självuppoffring. Jag är bara inte sådan som person att jag frivilligt kan tänka mig att vara självuppoffrande—och jag är helt klart självisk nog att vilja behålla min tid och energi för mig själv. För att inte tala om att bära ett sådant stort ansvar för en annan individ… Det är läskigt, och det skulle slita ifrån mig det jag värderar högst av allt. Min frihet.
Med andra ord; jag har inte kunnat se mig själv som en bra mamma, jag har ärligt talat varit fullständigt oförmögen av att föreställa mig att jag kan vara en bra mamma.
Men sen kommer barnvaktssittandet in i bilden. Jag har under kvällen druckit cirka 3 koppar kaffe, fyllt baksidan på mobilen med klistermärken och sedan blockerat monster och vampyrer ifrån sovrummet, tålmodigt och med ett betryggande leende på läpparna. För när jag väl sitter där på sängkanten är det något som sätter igång inom mig. Det är en våg av ömhet som sköljer över min kropp och gör att jag omöjligt kan gå därifrån förrän jag är säker på att mina pojkar sover sött. Och det slutar ändå med att jag står där i dörröppningen och vaktar en stund till. För ingenting är viktigare än att vara där jag är.
Den varma och mysiga känslan inombords kan endast beskrivas i ett ord—modersinstinkt.
Jag kan knappt föreställa mig den glädje mina egna barn skulle tillföra i mitt liv om det är såhär jag känner efter att ha suttit barnvakt. Jag tror att jag vill ha barn, trots allt. Den där självuppoffringen som jag tidigare ställt mig tvärt emot verkar helt plötsligt inte så farlig. Tvärtom; det fria livet jag åtrått bleknar helt plötsligt i jämförelse med alternativet. Att vara behövd, att vara allt för någon som helt förlitar sig på att man finns, som älskar en gränslöst. Gränslös och osjälvisk kärlek känner man bara för sina barn. Och jag tror att jag skulle kunna vara en bra mamma—för jag skulle definitivt älska mina barn så.
Posted 11:35 Jan 25, 2010. Filed under random rant, vänner. Leave a comment?
Hamnade igår i en mycket intressant diskussion med mina goda vänner Signe och Oskar (uttalas på engelska—anledningen till detta är att jag har två Oskar i mitt liv, en som jag talar svenska och en som jag talar engelska med). Man kan väl snarare säga att det var flera intressanta diskussioner. Det brukar bli så när man är med folk som följer något otroligt udda tankebanor.
En sak som vi kom in på var om Oskars “manliga” besatthet av explosioner har att göra med att han är en bög i garderoben eller helt enkelt en framtida terrorist. Man börjar undra, liksom. Hur många killstereotyper får egentligen plats i en individ utan att det blir suspekt? Det verkar nästan för tonårspojke—och tro mig, jag känner många sådana—för att jag ska kunna låta det passera utan att undersöka saken vidare. Jag skulle trots allt aldrig kunna ha vänner som egentligen hör hemma i en amerikansk High School-film.
Stereotyper, då. Jag har alltid ansett att även om man för det mesta ska ta dem med en nypa salt—det är trots allt därför vi kallar dem stereotyper—så måste det finnas en anledning till att just de fördomarna är permanenta. Alla vet om dem, alla erkänner dem. De är verkliga och det är värt att försöka se verkligheten i dem. För väldigt länge sen lärde jag mig nämligen att se just sanningen som en yinyang-symbol—i varje sanning finns en gnutta lögn, och i varje lögn finns en gnutta sanning.
Så vad gör det mig om min kompis tycker om bilar, actionfilmer och förstås, förstås, den omåttligt populära TV-serien How I Met Your Mother? Om man verkligen vill gå emot stereotyper ska man inte bry sig om när andra saker ter sig på ett stereotypiskt vis. Man ska inte se fördomarna överhuvudtaget, man ska inte ens låtsas om att de finns; man ska bara låta personer vara som de är. Det är att verkligen “break the norms”. Om det är något att sträva efter kan jag dock omöjligt veta eller bestämma mig för—jag trivs rätt bra i normerna. Men jag är ju jag.
Och vad vi kom fram till gällande Oskar och hans explosionsfetisch? Ja, vem har sagt att han inte kan vara både gay och självmordsbombare? They’re not mutually exclusive; he might just as well be a homosexual terrorist in a box.
Posted 11:10 Jan 24, 2010. Filed under fekke, kärlek, självinsikt. Leave a comment?
Jag har alltid velat se mig själv som en äventyrare. En sådan som lever för att möta utmaningar, som aldrig tackar nej till att prova något nytt—speciellt inte om det är farligt eller förbjudet. Det är spännande att aldrig veta precis vad som händer eller vart man hamnar. Att jag samlar på erfarenheter är inte något jag döljer. Tvärtom; jag är stolt över att vara så ombytlig, så oförutsägbar och smått kaotisk. Den eviga singeltjejen. Adrenalinsökaren konstant på flytt eller flykt. Självklart har jag stött på ett och annat som fått mig att vilja stå still, och jag är bekant med känslan av förlust—en stark ovilja att gå vidare ifrån något som det egentligen är dags att glömma. Men i det stora hela är jag mer en “släppa taget och kasta mig in i något annat” typ av människa. Jag strävar efter att vara en person som alltid omfamnar förändring.
Däremot tror jag definitivt att alla människor känner ett behov av att ha ett hem, eller åtminstone att känna sig hemma, någonstans. Jag har först och främst satsat på att höra hemma i mig själv. Att bygga känslan av trygghet oavsett vart jag befinner mig eller vilket sällskap jag har—speciellt när sällskapet är icke-existerande—har varit viktigt för mig, så viktigt att jag har undvikit att fastna eller att fästa mig i övrigt. Jag vill inte låta som en hjältinna i en dålig girlpowernovell som ger upp ett liv i säkerhet för att “finna sig själv”. Men visst, min envisa självständighet har ibland kostat mig saker jag brytt mig om. Chanser har kommit och gått som jag antingen inte har tagit alls eller har råkat ramla in i och sedan sprungit som en dåre ifrån. Jag har varit vårdslös, stundvis olycklig och innerligt önskat att någon förstod mig, men jag har varit fri. Och det har lärt mig konsten att vara lycklig ensam. Nöjd med och i mig själv. Det har tagit ett tag—jag har misslyckats fatalt gång på gång—men nu börjar jag bli ganska bra på det. Mognad? Slutet på tonårens emotionella berg-och-dalbana? Förmodligen.
Självsäker och med en aptit på livet har jag sedan jag började tredje året på gymnasiet festat, fikat och funnits, och jag har räknat ner dagarna till att jag blir myndig och kan vara självdestruktiv på riktigt (för visst har jag en destruktiv kraft i mig, á la Live Fast Die Young). För lite mer än en månad sen fyllde jag äntligen 18 år och tänkte; “Party!”. Det vankades fekke, det skulle bli hysteriskt roliga fyllehistorier och allting inom mig, utom mig och kring mig skrek att om det är någon tid man ska vara vild och galen är det nu. Och vad gör jag? Jag går och blir kär, alldeles vansinnigt, lyckligt kär. Utan att förstå vad som händer—för det hände verkligen overkligt snabbt—har jag helt plötsligt pojkvän och tvåigheten kraschar in i mitt liv. Eller snarare jag i den. Helt plötsligt spelar allting jag gör roll för en annan än mig på ett sätt som jag inte är van vid. Helt plötsligt står jag till svars inför honom. Jag är inte bara Ariana, utan jag är Flickvännen Ariana—nyss fyllda 18 år och ska ägna sin tid åt att lära sig balansera Party-Ariana med sitt förhållande.
Jaha. Jag har väl aldrig gjort saker som alla andra, antar jag.
Jag har sagt till mig själv att jag inte är redo att höra ihop med någon fram till att jag klarar av att höra ihop med mig själv. Men i och med att det senare hade inträffat innan det första har jag insett att det inte bara är där “problemet” (jag vill inte kalla det ett problem—sen när är kroniskt oberoende ett problem, det är väl en positiv egenskap?) ligger. Faktum är att det med största sannolikhet bara är sådan jag är; a free spirit, livrädd och levande på samma gång. Att lugna ner sig kommer kanske att fortsätta att vara svårt för mig. But it’s a challenge I’m gonna face. Whether I’m ready or not. Varför?
För att det riktiga äventyret för mig börjar nu. Det sker nu, när jag bestämmer mig för att utforska det stabila livet—vardagen, rutinerna, kärleken och allt vad det är. Det är den största utmaningen och det är en erfarenhet jag förhoppningsvis sent ska glömma.
Next page »