monsterväktare på deltid

Posted 23:12 Jan 26, 2010. Filed under familj, självinsikt, framtid. Leave a comment?

Kom för drygt en timme sedan hem ifrån det så kallade jobbet—nämligen att sitta barnvakt. Jag säger “det så kallade jobbet” eftersom jag egentligen inte anser att det är ett jobb. Jag tycker om att passa mina barn, och när det så småning om är dags för mig att gå lämnar jag lägenheten med en varm, mysig känsla inombords. Det är en av få stunder jag känner mig som en omtänksam person och framför allt en bra förebild.

Jag har tidigare varit skeptisk mot barn—eller rättare sagt, jag har varit skeptisk mot idéen att jag någon gång i framtiden skulle skaffa barn. I mina olika framtidsvisioner har jag för det mesta varit barnlös. Jag är alldeles för inställd på att göra karriär, på att resa, skriva, fotografera och ägna resten av mitt liv åt självförverkligande för att tänka mig att vara mamma ovanpå det. För jag inser att det är en nästan livslång—eller åtminstone 18 år lång—investering. Det är en roll som kräver tid och energi och till viss del självuppoffring. Jag är bara inte sådan som person att jag frivilligt kan tänka mig att vara självuppoffrande—och jag är helt klart självisk nog att vilja behålla min tid och energi för mig själv. För att inte tala om att bära ett sådant stort ansvar för en annan individ… Det är läskigt, och det skulle slita ifrån mig det jag värderar högst av allt. Min frihet.

Med andra ord; jag har inte kunnat se mig själv som en bra mamma, jag har ärligt talat varit fullständigt oförmögen av att föreställa mig att jag kan vara en bra mamma.

Men sen kommer barnvaktssittandet in i bilden. Jag har under kvällen druckit cirka 3 koppar kaffe, fyllt baksidan på mobilen med klistermärken och sedan blockerat monster och vampyrer ifrån sovrummet, tålmodigt och med ett betryggande leende på läpparna. För när jag väl sitter där på sängkanten är det något som sätter igång inom mig. Det är en våg av ömhet som sköljer över min kropp och gör att jag omöjligt kan gå därifrån förrän jag är säker på att mina pojkar sover sött. Och det slutar ändå med att jag står där i dörröppningen och vaktar en stund till. För ingenting är viktigare än att vara där jag är.

Den varma och mysiga känslan inombords kan endast beskrivas i ett ord—modersinstinkt.

Jag kan knappt föreställa mig den glädje mina egna barn skulle tillföra i mitt liv om det är såhär jag känner efter att ha suttit barnvakt. Jag tror att jag vill ha barn, trots allt. Den där självuppoffringen som jag tidigare ställt mig tvärt emot verkar helt plötsligt inte så farlig. Tvärtom; det fria livet jag åtrått bleknar helt plötsligt i jämförelse med alternativet. Att vara behövd, att vara allt för någon som helt förlitar sig på att man finns, som älskar en gränslöst. Gränslös och osjälvisk kärlek känner man bara för sina barn. Och jag tror att jag skulle kunna vara en bra mamma—för jag skulle definitivt älska mina barn så.