Posted 21:24 May 18, 2010. Filed under foto, vänner, självinsikt. Leave a comment?
Idag har varit en underlig dag. Eller, dagen i sig har väl inte varit så underlig, även om den visserligen betydligt skiljt sig ifrån de monotona och tråkiga vardagarna jag lever om och om igen ibland—dagar som varken är bra eller dåliga utan bara är. Nej, detta är inte en sådan dag. Detta är kort och gott en dag som karakteriserats av den mest slumpmässiga blandningen komponenter någonsin. Ledighet, solsken och värme, körsbärsblommor, kvardröjande emokänslor, matte, trevligt sällskap och till och med ond bråd död—hur kan det få plats på ca 12 timmar?
Nu ska jag berätta.
Som en underbar trea som inte behövde skriva nationella i Matte B idag—och därför var ledig—vaknade jag klockan tio och möttes av att solen strålade ner på min balkong. Relativt oberörd av detta (due to reasons not fit for publication) drog jag mig upp ur sängen och förberedde mig för dagens aktiviteter. Plånbok, check. iPod, check. Matteböcker, check. Svart tyllklänning, check. Med solglasögonen i ansiktet och skolväskan över axeln vandrade jag klockan elva ut och mötte den efterlängtade värmen.
Dagens första stopp var Skogskyrkogården—eller rättare sagt blomsteraffären i närheten av Skogskyrkogården. För två dagar sen var det nämligen precis tre år sedan min älskade plastmorfar gick bort och traditionsenligt ville jag besöka hans grav. Efter en lång promenad i hettan—jag höll på att dö av värmeslag!—nådde jag den svalkande skuggan och kunde inte låta bli att slå mig ner på marken och andas ut. Det går inte riktigt att förklara, men en av de stora anledningarna till att jag återvänder dit är för att det är en sanningsframkallande plats. Alla charader och allt jag låtsas försvinner och saker bara forsar ner i huvudet—ord som jag låter bli att tänka för att jag inte tycker om hur de låter. Och det är oerhört skönt att på något sätt dela med sig av det som man inte ens kan berätta för sig själv. Lättad, och något visare, vandrade jag därför tillbaka till tunnelbanan med Markus Krunegård i öronen (ironiskt nog låten “Den Som Dör Får Se / Markus Kyrkogård”) och en beslutsamhet inombords som jag tidigare saknat.
Sedan var det iväg till skolan. Jag vet, jag är en underbar trea som egentligen hade ledigt—men denna underbara trea har också ett nationellt prov i Matte D om två dagar. Efter X antal förvirrande moment—bland annat sökandet efter ett klassrum att vara i—satte sig en liten grupp samhällare med sin fantastiska mattelärarinna för att… Ja, plugga matte. På vår lediga dag. Det kallas engagemang ifrån alla parter, och jag visste inte att detta existerade mellan sammare och matte. Jag visste definitivt inte att det existerade inom mig trots att jag älskar matte. Det är för övrigt helt otroligt hur oorganiserad min skola är. Hur många klassrum har jag inte stormat in i idag för att upptäcka att en stackars klass där har ett prov som ingen annan visste om?
Sist men inte minst fick jag rusa iväg för att träffa min käre vän Anton och hans mycket trevliga vän Patric. Anton går nämligen foto och jag och Patric skulle medverka i hans senaste skolarbete—”emotionella bilder”. Med andra ord, en Patric i vit skjorta och en röd ros på bröstet samt en svartklädd Ariana med nät över ögonen á la begravning. För att inte glömma att Patric hade ett skotthål i pannan och jag hade en uråldrig pistol i handen som Anton smugglat in ifrån Turkiet. Man måste älska den klassiska symboliken i detta scenario. Iförda denna utrustning vandrade vi runt i området kring Slottet och verkade både fascinera och skrämma slag på alla turister. Helt klart mycket produktivt.
Dark, difficult, mysterious and murderous—det var min roll, och ironiskt nog känns den idag mer äkta än det jag som vanligtvis står bakom kameran istället för framför den. För jag är ingen modell. Jag är en fotograf, och jag tror på att bilder säger mer om just fotografen än om objektet, precis som berättelser säger mer om författaren än om det hon skriver om. Men ibland kan jag inte låta bli att le åt ironin att man kan spela någon som man egentligen är men som man aldrig visar för någon. Inte ens för sig själv. Efter denna inte speciellt exceptionella men ändå otroligt udda dag har jag upptäckt saker som jag inser att jag har förträngt för att jag inte vill att någon ska se dem. Och det är väl det som känns konstigast för mig—tanken att jag besitter denna sinnesstämning men har helt förlorat förmågan att berätta om den för andra. Att förklara den, visa den, dela med mig av den. Samtidigt vet jag att vissa saker faktiskt inte har med någon annan att göra och att jag bör bära de själv. Det är en ensam tanke, även om jag vet att det är den rätta—för bördan blir på något sätt tung bara för att jag vet att den bara är min.
Jag tänker avsluta detta otroligt osammanhängande inlägg med mina favoritcitat ifrån idag. Dessa började när solen lös på Patric, men inte på mig, och Anton sa något i stil med: “Men Patric, du är ljuset, hon är mörk och svår.” Senare diskuterade vi det dåliga inflytandet jag har haft över Anton sedan jag lärde känna honom—och tro mig, jag har haft ett dåligt inflytande—och jag förklarar suckande att ja, jag är ond. En blick ifrån Patric granskar min outfit svarar skrattande: “Ja, jag kan se det.”
Jag säger ju det. Jag är mörk och svår, och alldeles, alldeles underbar.
(Ett smakprov av bilderna som togs kan ses här.)
Posted 11:33 Apr 5, 2010. Filed under självinsikt, framtid. Leave a comment?
Den 14 september. Eller den 24 september, beroende på vilket universitet jag slutligen bestämmer mig för att spendera de närmaste fyra åren på—men skillnaden spelar egentligen ingen roll. Förvisso, jag är ganska säker på att jag i början av september kommer att tycka att de där tio dagarna visst spelar roll. Men i det stora hela? Jämfört med de arton åren jag levt i Stockholm? Jämfört med resten av min utbildning? Resten av mitt liv? Tio dagar är ingenting. Till och med de fem månaderna till själva september verkar, när man ser på det på det sättet, som alldeles skrattretande obetydlig tid.
Jag har alltid vetat vad jag vill med mitt liv. Inte precis vad jag ska plugga, eller vad jag vill jobba som—men hur, var och när jag ska göra det. Ända sen mellanstadiet har jag vetat att jag skulle gå på Kungsholmens gymnasium för att sedan flytta utomlands. Visst, jag har tvivlat på mitt val, men det har alltid slutat med att jag har fortsatt på samma väg som jag hela tiden föreställt mig. När jag startade mitt UCAS-konto förra hösten var det något som jag trodde att jag tänkt över ordentligt. Jag hade ju tänkt på det sen jag var tio år gammal—Storbritannien var uppenbart för mig. Jag ifrågasatte det inte, för det var självklart att jag skulle åka dit. Min framtid har alltid varit viktig för mig och även om jag inte kunnat föreställa mig resten av den på något konkret sätt, eller överhuvudtaget, har jag alltid haft just den saken. Universitetet. Utomlands.
Det var inte ett svårt val. De få saker som skulle kunna hindra mig har aldrig varit ett problem. Min mor skulle aldrig tillåta mig att stanna “för hennes skull”, och de flesta av mina vänner har flyttat, flyttar samtidigt som mig, eller kommer att flytta strax efter mig. Det har funnits få saker som bundit mig till Stockholm och till Sverige så starkt att jag seriöst funderat på att inte åka. Min bästis Jonas var en av dem—en person som jag är lite onaturligt känslomässigt fäst vid, som jag hört ihop med bara för att vi är ett vi. Men han har alltid sagt att jag måste flytta för att han ska ha någon att komma och hälsa på och han har aldrig uttryckt att han inte vill att jag ska flytta. Detsamma, eller i alla fall något liknande, gäller min pojkvän Leo. Han har alltid vetat att jag ska flytta. Men han är också personen som fått mig att inse, på riktigt, vad det innebär.
Jag har inte tagit den här flytten särskilt allvarligt, kan man säga. Lite för lättsamt och lite naivt har jag längtat och längtat och längtat till september, till Skottland, till mitt nya liv. Men för varje person omkring mig som det slår att jag flyttar—och det har slagit de flesta, dock långt ifrån alla—för varje sak jag inser att jag lämnar bakom mig, inser jag hur stort det är egentligen. Hela mitt liv har jag bara sett en framtid och det är framtiden som jag valde när jag var tio år gammal. Men när man väljer något väljer man automatiskt bort något annat—och på sistone har jag börjat se värdet av den där framtiden som jag faktiskt valde bort. Och det är en smärtsam insikt. För första gången ser jag inte bara Glasgow som en möjlighet—och en fantastisk möjlighet är det—utan som en uppoffring. För jag ger ju upp något. Det går upp för mig varje dag hur mycket Stockholm betyder för mig och hur svårt det kommer att vara att lämna det.
Jag vill inte att någon ska tro att det här är lätt för mig. Det är otroligt svårt, och det blir svårare för varje månad som går. Att mina nära och kära har accepterat mitt val är en sak. Nu måste jag lära mig att acceptera det också—att acceptera konsekvenserna. För hur skrämmande tanken än är så är mitt val slutgiltigt och det går inte att överklaga.
Om fem månader flyttar jag. Fram tills dess tänker jag leva mitt liv som vanligt, och jag tänker inte ta avstånd till det bara för att göra det lättare för mig att släppa taget sen. Jag tänker ge allt och sen får det göra så ont det vill. Som Oskar (svenskt uttal) sa till mig innan han flyttade till Lund förra hösten—vi “förlorade” honom, men han förlorade alla oss. Samtidigt vet jag att Lund förmodligen är det bästa valet han gjort i sitt liv.
Det handlar bara om hela mitt liv. Och jag vet att jag inte kommer att ångra mig.
Posted 02:50 Mar 11, 2010. Filed under random rant, självinsikt, livsåskådning. Leave a comment?
“I don’t know, it was the only thing I ever liked doing, pretending to be someone else.“ Det föregående är ett citat ifrån en av mina favoritfilmer, Garden State. På sistone har jag tänkt väldigt mycket på det där citatet och speciellt min personliga relation till skådespeleri (och dess många variationer). Det har antagligen väldigt mycket att göra med att jag imorgon—eller rättare sagt, senare idag—ska medverka i en pjäs, och har därför gått på X antal repetitioner de senaste veckorna.
Jag har aldrig sett mig själv som en särskilt bra skådespelerska—eller rättare sagt, inte en som kan spela vem som helst, när som helst, bara för skojs skull. Att jag däremot anser att jag är betydligt duktigare på att låtsas saker i det verkliga livet är en annan femma. Jag har definitivt personlig erfarenhet av att se mig själv i spegeln och ärligt talat inte veta vem jag egentligen är. Jag har dragit nödlögner många gånger om, jag har ljugit om fullständigt slumpmässiga saker för att sedan stanna upp och tänka—wow, that wasn’t even remotely true. Jag har skapat och levt mina egna versioner av verkligheten i vilka jag framför allt har ljugit för mig själv. Och visst, ärlighet är moraliskt viktigt för mig. I min svartvita syn av världen finns sant och falskt, fakta och fiktion, verklighet och fantasi… Det finns falska verkligheter, och verkliga lögner. Och mitt i hela smeten finns det där konceptet skådespeleri.
Jag tror helhjärtat på att alla spelar åtminstone en roll, har minst en fasad—jag har i alla fall flera stycken och jag har dem av olika skäl. Ibland för att jag är osäker på mig själv, ibland för att jag inte vågar visa eller vara mig själv, men allra oftast för att jag helt enkelt inte vill avslöja mitt innersta jag för hela världen. Oavsett om det handlar om självförtroende eller privatliv eller multipel personlighetsstörning har jag många “karaktärer i mitt förråd” som jag kan borsta av när omständigheterna kräver det. Det är som maskeraddräkter som jag kan sätta på och ta av vid behov—beroende på hur jag använder mig av den förmågan balanserar mitt vardagsskådespeleri på en hårfin linje mellan oskyldig låtsaslek och ren lögn.
Det finns saker som man säger för att man vill att de ska vara sanna, och saker som man låter bli att säga för att man inte tycker om hur de låter—på det sättet kan man skapa sig sin egen omvärld. Jag har gjort det och helt ärligt gör jag det fortfarande—lever delvis i en illusion för att jag föredrar det över verkligheten. Hela relationer jag har haft och fortfarande har med människor liknar mest ett gemensamt avtal att bara låtsas. Och det är väl det som jag undviker att tala om för mig själv. “Vaddå du och jag, det finns inget du och jag; vi är bara en låtsaslek, en lögn jag har dragit för mig själv om och om igen för att jag önskar att den var sann. En inbillning av en vänskap som inte existerar på riktigt men som jag har tvingat dig att delta i för att jag inte vill leva utan den.”
Alla spelar en roll. Jag spelar en roll varje dag, inte bara imorgon när jag kliver upp på scenen och helt plötsligt ska vara lillasyster till en knarkare, och dessutom flera år yngre. En mycket känd man sade en gång: “All the world’s a stage, and all the men and women merely players.” Jag anser att detta är helt korrekt. Jag vill också tillägga att livets höjdpunkter är när man lyckas finna den sällsynta pausen mellan akterna.
“It’s funny how putting on a sexy dress and a pair of heels, your hair slightly messed up and your eyes painted like smokey seduction, can make you feel so good about yourself. At least, knowing that I think that I look hot makes me more confident, more outgoing and almost more fun to be with. It’s like putting on your personality the same way you put on an outfit. There’s Sexy Ariana, Cute Ariana, Serious Ariana, Hippie Ariana… And then there are those people who make you forget what you look like, or act like, and just become someone else. Someone that has nothing to do with your outfit or your smokescreen. Something pure and innocent, somehow. At least that’s what it’s like for me. At least that’s what it’s like with you. And I find, that I feel good about myself in a hundred different, new, unexpected ways—happiness that lasts long after I undress and hang my social masks on the wall. A warm sense of having been seen—and being genuinely blessed with feeling absolutely, radiantly, everlastingly beautiful.”
Posted 12:04 Mar 3, 2010. Filed under skolan, självinsikt. Leave a comment?
Det är svårt att smälta att det är över. Jag har ägnat över ett halvår åt det här, givit det mitt allt—många långa dagar och nätter. Det har funnits stunder då jag trott att det aldrig skulle fungera. Det har definitivt funnits stunder då jag undrat om jag inte har missbedömt mina förmågor och tagit mig vatten över huvudet. Men nu står jag här, och den 45 sidor långa vetenskapliga rapporten är färdigställd—projektarbetet har lidit mot sitt slut. Jag och Signe, vi gjorde det faktiskt. Vi upptäckte sanningen bakom fördomarna. Vi har tillgång till materialet som skulle kunna starta ett krig mellan naturare och sammare.
Det finns nog ingen som har så mycket insikt i relationen mellan dessa två program som jag och Signe har. Vår undersökning har täckt det mesta—vilka som pluggar mest, skolkar mest, festar mest… Framför allt vet vi vilka både naturare och sammare tror pluggar, skolkar och festar mest. Vi vet vilka fördomar som finns. Vi vet också vilka av dem som är rena myten—och vilka som faktiskt bara råkar vara sanningen. Det är en märklig kunskap att besitta, speciellt för mig. Det är nämligen så att all inspiration till projektet kom ifrån de många fördomar som jag och Signe har gällande varandras utbildning.
Jag har aldrig sett mig själv som en typisk sammare, och flera gånger har folk fått höra vilket program jag går för att sedan utbrista; “Va, jag trodde att du gick natur?!”. Jag pluggar rätt ofta, jag skolkar nästan aldrig, jag tycker om och är duktig på matte och jag skrattar åt otroligt nördiga skämt. Jag föredrar konkreta saker som jag kan se, röra och förstå, ren fakta som begränsar sig alldeles av sig självt inuti mitt huvud. Jag ser världen på ett sådant svartvitt sätt—antingen är det rätt eller fel, si eller så. Det är det som gör allting samhällsvetenskapligt smått obegripligt för mig. Det fullständigt badar i olika nyanser av grått som min rationaliserade hjärna inte förstår sig på. Och ja, jag har många gånger undrat varför jag då valde Samhällsvetenskapligaprogrammet.
Jag valde samhälle för att jag ville kunna förklara människor för mig själv. Jag ville utvecklas, ville lära mig analysera något som jag verkligen inte förstod alls, inte med de kunskaper som jag då hade tillgång till. Jag ville kunna skriva meterlånga uppsatser om absolut ingenting och ändå få MVG för det. Jag ville ta mig an en utmaning.
Det första året ville jag med jämna mellanrum byta till natur. Det andra året försökte jag istället förgäves använda mig av min naturiga sida i mitt sammiga skolarbete. Jag har aldrig känt att jag hört hemma i det programmet jag läser, och de som kände mig på den tiden minns med allra största säkerhet hur jag löste det dilemmat; “jag är en naturare i själen”. Och så har det låtit de senaste åren. Jag är en naturare i själen.
Men nu när jag går i trean inser jag hur mycket jag har påverkats av att gå samhälle. Förändringen har skett långsamt, nästan utan att jag har märkt den, men den har skett. Jag hör naturare prata och det enda som når mina öron är “blah blah blah random geeky lingo I can’t be bothered to understand blah blah blah”. Jag orkar inte för fem öre sätta mig och plugga när jag kan vara ute och fekka hela natten lång. Jag har myntat begreppet “sammarens tre gyllene regler”—de enda tre meningarna man måste kunna yttra för att ta sig igenom alla tre åren på gymnasiet. Mitt favoritämne är religion. Jag antingen nästintill somnar på eller skolkar naturkunskapslektionerna. Det må verka smått efterblivet att inse detta några månader innan jag tar studenten, men jag är en sammare—allmänbildad, rolig, känslosam, fåfäng, kanske inte särskilt intelligent, festande, skolkande, och alldeles, alldeles underbar. Och jag är stolt över det. Jag är en stolt sammare i hjärta och själ.
(För övrigt är de tre gyllene reglerna som följer: det är en definitionsfråga, det beror på vilket perspektiv man ser det ifrån och allting är relativt.)
Posted 12:28 Feb 20, 2010. Filed under kärlek, vänner, självinsikt. Leave a comment?
I mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är en av dem mest minnesvärda—det var ett allmänt konsensus hos en klass som för övrigt aldrig umgåtts med mig på riktigt. Än idag kan jag inte beskriva denna folkskara utan att en smått hatisk ton letar sig in i min röst. Jag kan faktiskt inte beskriva dem alls—orden räcker inte till för att ordentligt förklara vad jag tycker. Det enda jag kan förklara är att deras existens har gjort mig allergisk mot personer som dömer mig utan att veta vem jag är. Utan att prata med mig, utan att känna mig alls.
Fast det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Det finns folk som känner mig väl, och folk som känner mig bättre än vad jag tror att de gör—men ingen som känner mig helt. Man har trots allt många olika sidor som olika personer tar fram på olika sätt. Den ena personen framhäver en sak; den andre får en att glömma det helt. Jag kan räkna upp ett tiotal nära vänner som alla har sin egna tämligen annorlunda version av Ariana. Leo påstår till exempel att jag är bitchig utåt men gullig och romantisk inombords, medan Oskar (engelskt uttal) säger precis tvärtom—att jag låtsas vara en snäll person men egentligen är cynisk och djävulsk. Misch, å andra sidan, håller bara med om att jag är så nära multipel personlighetsstörning man kan komma utan att faktiskt ha det.
Kluven, tilltrasslad och oförutsägbar—det är jag det. Jag kan gå och lägga mig på så bra humör att jag nästan ställer mig på balkongen och sjunger, för att vakna nästa morgon och vara så destruktiv att jag seriöst skulle kunna slå någon, bara för att de pratar med mig. Jag är som en katt som klöser om man kommer för nära, för fort—men som spinner och söker uppmärksamhet när jag sen inte får den. Jag kan vara jättekelig. Jag kan vara oresonligt aggressiv. Jag är knappast ett mellanting. Kalla mig svartvit, kalla mig sinnessjuk; kalla mig precis vad ni vill. Men säg inget utan att veta vad ni pratar om.
Jag är bara jag, och i mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är bara en av dem mest minnesvärda. Det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Kanske är jag dömd till att bli dömd för någon jag inte är—i slutändan är det enda som spelar någon roll min åsikt. Och sen jag träffade dig väljer jag numera en helt annan inställning till mitt vansinne.
“Du är helt galen, men jag älskar dig.”
(Bara för att det här är så otroligt sant och att det gör mig lycklig.)
Posted 23:12 Jan 26, 2010. Filed under familj, självinsikt, framtid. Leave a comment?
Kom för drygt en timme sedan hem ifrån det så kallade jobbet—nämligen att sitta barnvakt. Jag säger “det så kallade jobbet” eftersom jag egentligen inte anser att det är ett jobb. Jag tycker om att passa mina barn, och när det så småning om är dags för mig att gå lämnar jag lägenheten med en varm, mysig känsla inombords. Det är en av få stunder jag känner mig som en omtänksam person och framför allt en bra förebild.
Jag har tidigare varit skeptisk mot barn—eller rättare sagt, jag har varit skeptisk mot idéen att jag någon gång i framtiden skulle skaffa barn. I mina olika framtidsvisioner har jag för det mesta varit barnlös. Jag är alldeles för inställd på att göra karriär, på att resa, skriva, fotografera och ägna resten av mitt liv åt självförverkligande för att tänka mig att vara mamma ovanpå det. För jag inser att det är en nästan livslång—eller åtminstone 18 år lång—investering. Det är en roll som kräver tid och energi och till viss del självuppoffring. Jag är bara inte sådan som person att jag frivilligt kan tänka mig att vara självuppoffrande—och jag är helt klart självisk nog att vilja behålla min tid och energi för mig själv. För att inte tala om att bära ett sådant stort ansvar för en annan individ… Det är läskigt, och det skulle slita ifrån mig det jag värderar högst av allt. Min frihet.
Med andra ord; jag har inte kunnat se mig själv som en bra mamma, jag har ärligt talat varit fullständigt oförmögen av att föreställa mig att jag kan vara en bra mamma.
Men sen kommer barnvaktssittandet in i bilden. Jag har under kvällen druckit cirka 3 koppar kaffe, fyllt baksidan på mobilen med klistermärken och sedan blockerat monster och vampyrer ifrån sovrummet, tålmodigt och med ett betryggande leende på läpparna. För när jag väl sitter där på sängkanten är det något som sätter igång inom mig. Det är en våg av ömhet som sköljer över min kropp och gör att jag omöjligt kan gå därifrån förrän jag är säker på att mina pojkar sover sött. Och det slutar ändå med att jag står där i dörröppningen och vaktar en stund till. För ingenting är viktigare än att vara där jag är.
Den varma och mysiga känslan inombords kan endast beskrivas i ett ord—modersinstinkt.
Jag kan knappt föreställa mig den glädje mina egna barn skulle tillföra i mitt liv om det är såhär jag känner efter att ha suttit barnvakt. Jag tror att jag vill ha barn, trots allt. Den där självuppoffringen som jag tidigare ställt mig tvärt emot verkar helt plötsligt inte så farlig. Tvärtom; det fria livet jag åtrått bleknar helt plötsligt i jämförelse med alternativet. Att vara behövd, att vara allt för någon som helt förlitar sig på att man finns, som älskar en gränslöst. Gränslös och osjälvisk kärlek känner man bara för sina barn. Och jag tror att jag skulle kunna vara en bra mamma—för jag skulle definitivt älska mina barn så.
Posted 11:10 Jan 24, 2010. Filed under fekke, kärlek, självinsikt. Leave a comment?
Jag har alltid velat se mig själv som en äventyrare. En sådan som lever för att möta utmaningar, som aldrig tackar nej till att prova något nytt—speciellt inte om det är farligt eller förbjudet. Det är spännande att aldrig veta precis vad som händer eller vart man hamnar. Att jag samlar på erfarenheter är inte något jag döljer. Tvärtom; jag är stolt över att vara så ombytlig, så oförutsägbar och smått kaotisk. Den eviga singeltjejen. Adrenalinsökaren konstant på flytt eller flykt. Självklart har jag stött på ett och annat som fått mig att vilja stå still, och jag är bekant med känslan av förlust—en stark ovilja att gå vidare ifrån något som det egentligen är dags att glömma. Men i det stora hela är jag mer en “släppa taget och kasta mig in i något annat” typ av människa. Jag strävar efter att vara en person som alltid omfamnar förändring.
Däremot tror jag definitivt att alla människor känner ett behov av att ha ett hem, eller åtminstone att känna sig hemma, någonstans. Jag har först och främst satsat på att höra hemma i mig själv. Att bygga känslan av trygghet oavsett vart jag befinner mig eller vilket sällskap jag har—speciellt när sällskapet är icke-existerande—har varit viktigt för mig, så viktigt att jag har undvikit att fastna eller att fästa mig i övrigt. Jag vill inte låta som en hjältinna i en dålig girlpowernovell som ger upp ett liv i säkerhet för att “finna sig själv”. Men visst, min envisa självständighet har ibland kostat mig saker jag brytt mig om. Chanser har kommit och gått som jag antingen inte har tagit alls eller har råkat ramla in i och sedan sprungit som en dåre ifrån. Jag har varit vårdslös, stundvis olycklig och innerligt önskat att någon förstod mig, men jag har varit fri. Och det har lärt mig konsten att vara lycklig ensam. Nöjd med och i mig själv. Det har tagit ett tag—jag har misslyckats fatalt gång på gång—men nu börjar jag bli ganska bra på det. Mognad? Slutet på tonårens emotionella berg-och-dalbana? Förmodligen.
Självsäker och med en aptit på livet har jag sedan jag började tredje året på gymnasiet festat, fikat och funnits, och jag har räknat ner dagarna till att jag blir myndig och kan vara självdestruktiv på riktigt (för visst har jag en destruktiv kraft i mig, á la Live Fast Die Young). För lite mer än en månad sen fyllde jag äntligen 18 år och tänkte; “Party!”. Det vankades fekke, det skulle bli hysteriskt roliga fyllehistorier och allting inom mig, utom mig och kring mig skrek att om det är någon tid man ska vara vild och galen är det nu. Och vad gör jag? Jag går och blir kär, alldeles vansinnigt, lyckligt kär. Utan att förstå vad som händer—för det hände verkligen overkligt snabbt—har jag helt plötsligt pojkvän och tvåigheten kraschar in i mitt liv. Eller snarare jag i den. Helt plötsligt spelar allting jag gör roll för en annan än mig på ett sätt som jag inte är van vid. Helt plötsligt står jag till svars inför honom. Jag är inte bara Ariana, utan jag är Flickvännen Ariana—nyss fyllda 18 år och ska ägna sin tid åt att lära sig balansera Party-Ariana med sitt förhållande.
Jaha. Jag har väl aldrig gjort saker som alla andra, antar jag.
Jag har sagt till mig själv att jag inte är redo att höra ihop med någon fram till att jag klarar av att höra ihop med mig själv. Men i och med att det senare hade inträffat innan det första har jag insett att det inte bara är där “problemet” (jag vill inte kalla det ett problem—sen när är kroniskt oberoende ett problem, det är väl en positiv egenskap?) ligger. Faktum är att det med största sannolikhet bara är sådan jag är; a free spirit, livrädd och levande på samma gång. Att lugna ner sig kommer kanske att fortsätta att vara svårt för mig. But it’s a challenge I’m gonna face. Whether I’m ready or not. Varför?
För att det riktiga äventyret för mig börjar nu. Det sker nu, när jag bestämmer mig för att utforska det stabila livet—vardagen, rutinerna, kärleken och allt vad det är. Det är den största utmaningen och det är en erfarenhet jag förhoppningsvis sent ska glömma.
