Posted 21:21 Jun 22, 2010. Filed under skolan, vänner, framtid. Leave a comment?
Imorgon, 7.30 på morgonen, lyfter mitt och Jonas plan ifrån Skavsta flygplats. Destinationen är Barcelona och början på det som ska bli vårat stora äventyr tillsammans—nämligen Interrail i drygt två och en halv vecka. Jag skulle kunna vara poetisk och säga att hela vår över två år långa vänskap har varit ett enda stort äventyr, och jovisst, det har det verkligen. Men det här är ett annat slags äventyr. Det här är sommaren 2010. Och det här är Europa.
Varje sommar sen jag började på gymnasiet har haft sin egen Jonasvinkel, så att säga. Första sommaren var när vi precis höll på att lära känna varandra och SMSade och träffades som galningar—vi minns alla min fina telefonräkning ifrån USA som var, tja, fyrsiffrig. Andra sommaren var vi två av få som var kvar i stan största delen av tiden och det var minst lika kul det (plus att min telefonräkning var lättare att hantera). I augusti åkte vi dessutom ner till Göteborg ett gäng och såg U2. Vilket var episkt. Mer behöver faktiskt inte sägas om den händelsen.
Det här är alltså vår tredje sommar tillsammans, och på ett sätt är det den sista—sista sommaren innan verkligheten och vuxenlivet på riktigt börjar för oss båda. Vi har tagit studenten och den tid som präglat åtminstone mitt liv de senaste tre åren—det vill säga att gå på Kungsholmens Gymnasium—har lidit mot sitt slut. Inför studenten kände jag bara glädje och spänning och en slags känsla av att ha åstadkommit något. Jag har ändå tagit mig igenom tre år av samhällsvetenskapliga programmet på engelska och, inte för att låta arrogant, men jag har gjort det bra. Slutet av vårterminen var som en tre månader lång fest för att fira att studenten var kommen och att det hela var över.
Men nu när jag har varit arbetslös i drygt två veckor—har det redan gått två veckor?—har jag kommit i kontakt med en ny känsla, en känsla av saknad och vemod över att det är just över. Min tid på KG har minst sagt förändrat allt med mig. Min stil, min personlighet, och hela mitt liv för den delen—allting är annorlunda på ett sätt som inte går att förklara i ord. Ett otroligt viktigt kapitel i mitt liv är slut. Jag kommer att förbli personen jag nu är, och de vänskapsrelationer jag har knutit, som är bland de starkaste och djupaste jag någonsin haft, kommer jag fortsätta att vårda som jag har gjort de senaste åren—om inte mer. Men jag är inte längre en elev på Kungsholmens Gymnasium. Och helt ärligt kommer det aldrig att bli samma sak igen. Så är det bara.
Så just därför är den här sommaren—min sista sommar i Sverige, på riktigt—otroligt viktig för mig. Och trots att jag gärna hade varit kvar i Stockholm hela sommaren och bara varit är jag glad att jag valde att göra den här resan i alla fall. För det är större än stort, och även om jag är nervös, livrädd och paranoid så är jag också överlycklig. För jag gör den med min bästis, min Jonas. För två år sen, när vi precis lärde känna varandra, gav jag ett löfte om att vi någon dag skulle resa tillsammans. För ett år sen började vi prata om att vi borde tågluffa den här sommaren. Och nu ska vi faktiskt göra det. Det känns overkligt. Spännande, men overkligt. Och vet ni vad?
Jag skulle inte gjort det med någon annan. Och jag är glad att jag håller mitt löfte.
Posted 22:57 May 31, 2010. Filed under random rant, framtid. Leave a comment?
“Alla förväntar sig saker av mig. De förväntar sig att jag ska vara som min familj, att jag ska bete mig som mina släktingar, att jag ska uppfylla min genetiska potential. De säger att jag har tur som kan bli vad jag vill och sedan förväntar de sig att jag vill något stort! Som att de förutsätter att jag skulle vilja något stort bara för att jag kan! För att jag borde, för att jag måste!” Flickan gick fram och tillbaka i det övergivna klassrummet. För varje steg hon tog flög dammkornen omkring hennes stövelklädda fötter och hennes händer for runt i stora gester. I närheten satt en pojke bekvämt nerhasad i sin stol och såg roat på henne när hon tillslut nådde väggen och vände tillbaka. “Jag vill inte något stort. Jag vill sitta i mitt fönster eller under ett träd i parken och skriva. Och fotografera. Det är allt jag begär.” Hon stannade och stirrade upp i taket, tog ett djupt andetag och försökte förhindra att hennes ögon svämmade över av de salta, fuktiga tårarna. Flickan visste inte varför hon grät—om det var frustration, rädsla, sorg eller ren och skär ilska. Men hon grät. “För i helvete, jag borde ingenting, jag måste ingenting! Vi lever i en tid av mörker och ond, bråd död, och världen går under—jag vet! Klart som fan att jag vet och jag vet att jag borde bry mig! Men jag bryr mig inte, ni kan få alla jävla problem och konflikter mellan himmel och jord ni vill. Ha ert löjliga krig mot allt och alla. Allt jag vill ha är mitt liv, min sanning och min konst.“
- Skrivet mars 2008
Jag har hört att jag är en principmänniska. Att jag är en person med integritet vars personliga moral är otroligt viktig för henne. Och jag tvivlar sällan på detta påstående—även om jag ibland undrar huruvida det gör mig till en bra eller dålig person. Min personliga moral överensstämmer nämligen inte alltid med allmänt konsensus.
Däremot är det sällan personer som förstår varför min personliga moral är så pass viktig för mig. För att vara helt ärlig tror jag inte att någon förstår det—jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin erkänt det för någon. Det är inte ofta man framhäver sina brister, speciellt inte när det är något så fundamentalt, så grundläggande som att vara fatalt misslyckad på att ha åsikter. Förvisso, jag har åsikter. Jag har tankar och känslor och åsikter så det räcker och blir över och jag har varken tid eller energi till att uttrycka dem. Men framförallt har jag varken mod eller styrka att stå för det jag tror på—eller för den delen att ens ha något att stå för. Jag är feg, och det är den bittra sanningen.
Någonstans inom mig fattas det något vitalt. En stark, definierande och väsentlig substans som jag antingen har förträngt, glömt bort eller helt enkelt aldrig haft på riktigt. Ja, jag vet allt om vem jag är och hur jag fungerar—men innehåll? Vad innehåller jag? Ingenting konkret, ingenting stabilt och inget, absolut inget som man kan kalla för en värdering. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det—ideologi, filosofi, livsåskådning, allmän ståndpunkt. Vilket namn man än ger det kvittar det. Jag flyter fram och tillbaka och in och ut och folk säger saker till mig och folk argumenterar om saker för mig och jag vet aldrig riktigt vart jag hör hemma. Vad min plats är i det stökiga, komplicerade virrvarret som är våra liv.
Jag har ingenting—förutom min personliga moral. Jag tror på frihet, jag tror på lojalitet, jag tror på val, konsekvenser och ansvar och mer än allt annat tror jag på sanningen. Jag har alltid sagt att mitt högsta mål i livet är att vara minnesvärd. Men jag tror att jag ändrar mig. Mitt högsta mål i livet är att leva ett ärligt liv, och då menar jag inte bara att vara en god, sanningsenlig och etiskt fulländad person—utan jag menar att inte leva en lögn. Att leva det liv jag ärligt, innerligt och på riktigt vill leva utan alla kan, borde och måste. Det liv som jag har valt. Det liv som ärligt är mitt.
En åsikt, och en endaste riktigt stark värdering. Jag står på en liten, liten klippa—den är skakig, instabil och stundvis fullständigt obetydlig för resten av världen. Men den är min. Jag har valt att stå på den och jag väljer att stå kvar oavsett hur idiotiskt det verkar för andra. Det är det absolut viktigaste i världen för mig, för jag har valt det utifrån något äkta, utifrån kärnan i min person. Ett beslut som jag äger utan någon annans tillstånd.
Posted 11:33 Apr 5, 2010. Filed under självinsikt, framtid. Leave a comment?
Den 14 september. Eller den 24 september, beroende på vilket universitet jag slutligen bestämmer mig för att spendera de närmaste fyra åren på—men skillnaden spelar egentligen ingen roll. Förvisso, jag är ganska säker på att jag i början av september kommer att tycka att de där tio dagarna visst spelar roll. Men i det stora hela? Jämfört med de arton åren jag levt i Stockholm? Jämfört med resten av min utbildning? Resten av mitt liv? Tio dagar är ingenting. Till och med de fem månaderna till själva september verkar, när man ser på det på det sättet, som alldeles skrattretande obetydlig tid.
Jag har alltid vetat vad jag vill med mitt liv. Inte precis vad jag ska plugga, eller vad jag vill jobba som—men hur, var och när jag ska göra det. Ända sen mellanstadiet har jag vetat att jag skulle gå på Kungsholmens gymnasium för att sedan flytta utomlands. Visst, jag har tvivlat på mitt val, men det har alltid slutat med att jag har fortsatt på samma väg som jag hela tiden föreställt mig. När jag startade mitt UCAS-konto förra hösten var det något som jag trodde att jag tänkt över ordentligt. Jag hade ju tänkt på det sen jag var tio år gammal—Storbritannien var uppenbart för mig. Jag ifrågasatte det inte, för det var självklart att jag skulle åka dit. Min framtid har alltid varit viktig för mig och även om jag inte kunnat föreställa mig resten av den på något konkret sätt, eller överhuvudtaget, har jag alltid haft just den saken. Universitetet. Utomlands.
Det var inte ett svårt val. De få saker som skulle kunna hindra mig har aldrig varit ett problem. Min mor skulle aldrig tillåta mig att stanna “för hennes skull”, och de flesta av mina vänner har flyttat, flyttar samtidigt som mig, eller kommer att flytta strax efter mig. Det har funnits få saker som bundit mig till Stockholm och till Sverige så starkt att jag seriöst funderat på att inte åka. Min bästis Jonas var en av dem—en person som jag är lite onaturligt känslomässigt fäst vid, som jag hört ihop med bara för att vi är ett vi. Men han har alltid sagt att jag måste flytta för att han ska ha någon att komma och hälsa på och han har aldrig uttryckt att han inte vill att jag ska flytta. Detsamma, eller i alla fall något liknande, gäller min pojkvän Leo. Han har alltid vetat att jag ska flytta. Men han är också personen som fått mig att inse, på riktigt, vad det innebär.
Jag har inte tagit den här flytten särskilt allvarligt, kan man säga. Lite för lättsamt och lite naivt har jag längtat och längtat och längtat till september, till Skottland, till mitt nya liv. Men för varje person omkring mig som det slår att jag flyttar—och det har slagit de flesta, dock långt ifrån alla—för varje sak jag inser att jag lämnar bakom mig, inser jag hur stort det är egentligen. Hela mitt liv har jag bara sett en framtid och det är framtiden som jag valde när jag var tio år gammal. Men när man väljer något väljer man automatiskt bort något annat—och på sistone har jag börjat se värdet av den där framtiden som jag faktiskt valde bort. Och det är en smärtsam insikt. För första gången ser jag inte bara Glasgow som en möjlighet—och en fantastisk möjlighet är det—utan som en uppoffring. För jag ger ju upp något. Det går upp för mig varje dag hur mycket Stockholm betyder för mig och hur svårt det kommer att vara att lämna det.
Jag vill inte att någon ska tro att det här är lätt för mig. Det är otroligt svårt, och det blir svårare för varje månad som går. Att mina nära och kära har accepterat mitt val är en sak. Nu måste jag lära mig att acceptera det också—att acceptera konsekvenserna. För hur skrämmande tanken än är så är mitt val slutgiltigt och det går inte att överklaga.
Om fem månader flyttar jag. Fram tills dess tänker jag leva mitt liv som vanligt, och jag tänker inte ta avstånd till det bara för att göra det lättare för mig att släppa taget sen. Jag tänker ge allt och sen får det göra så ont det vill. Som Oskar (svenskt uttal) sa till mig innan han flyttade till Lund förra hösten—vi “förlorade” honom, men han förlorade alla oss. Samtidigt vet jag att Lund förmodligen är det bästa valet han gjort i sitt liv.
Det handlar bara om hela mitt liv. Och jag vet att jag inte kommer att ångra mig.
Posted 23:12 Jan 26, 2010. Filed under familj, självinsikt, framtid. Leave a comment?
Kom för drygt en timme sedan hem ifrån det så kallade jobbet—nämligen att sitta barnvakt. Jag säger “det så kallade jobbet” eftersom jag egentligen inte anser att det är ett jobb. Jag tycker om att passa mina barn, och när det så småning om är dags för mig att gå lämnar jag lägenheten med en varm, mysig känsla inombords. Det är en av få stunder jag känner mig som en omtänksam person och framför allt en bra förebild.
Jag har tidigare varit skeptisk mot barn—eller rättare sagt, jag har varit skeptisk mot idéen att jag någon gång i framtiden skulle skaffa barn. I mina olika framtidsvisioner har jag för det mesta varit barnlös. Jag är alldeles för inställd på att göra karriär, på att resa, skriva, fotografera och ägna resten av mitt liv åt självförverkligande för att tänka mig att vara mamma ovanpå det. För jag inser att det är en nästan livslång—eller åtminstone 18 år lång—investering. Det är en roll som kräver tid och energi och till viss del självuppoffring. Jag är bara inte sådan som person att jag frivilligt kan tänka mig att vara självuppoffrande—och jag är helt klart självisk nog att vilja behålla min tid och energi för mig själv. För att inte tala om att bära ett sådant stort ansvar för en annan individ… Det är läskigt, och det skulle slita ifrån mig det jag värderar högst av allt. Min frihet.
Med andra ord; jag har inte kunnat se mig själv som en bra mamma, jag har ärligt talat varit fullständigt oförmögen av att föreställa mig att jag kan vara en bra mamma.
Men sen kommer barnvaktssittandet in i bilden. Jag har under kvällen druckit cirka 3 koppar kaffe, fyllt baksidan på mobilen med klistermärken och sedan blockerat monster och vampyrer ifrån sovrummet, tålmodigt och med ett betryggande leende på läpparna. För när jag väl sitter där på sängkanten är det något som sätter igång inom mig. Det är en våg av ömhet som sköljer över min kropp och gör att jag omöjligt kan gå därifrån förrän jag är säker på att mina pojkar sover sött. Och det slutar ändå med att jag står där i dörröppningen och vaktar en stund till. För ingenting är viktigare än att vara där jag är.
Den varma och mysiga känslan inombords kan endast beskrivas i ett ord—modersinstinkt.
Jag kan knappt föreställa mig den glädje mina egna barn skulle tillföra i mitt liv om det är såhär jag känner efter att ha suttit barnvakt. Jag tror att jag vill ha barn, trots allt. Den där självuppoffringen som jag tidigare ställt mig tvärt emot verkar helt plötsligt inte så farlig. Tvärtom; det fria livet jag åtrått bleknar helt plötsligt i jämförelse med alternativet. Att vara behövd, att vara allt för någon som helt förlitar sig på att man finns, som älskar en gränslöst. Gränslös och osjälvisk kärlek känner man bara för sina barn. Och jag tror att jag skulle kunna vara en bra mamma—för jag skulle definitivt älska mina barn så.