Posted 18:14 Feb 7, 2010. Filed under fekke, vänner. Leave a comment?
Denna helg har jag varit med om två väldigt olika typer av fekke—båda kvällar har slutat med att jag har en suddig, men ihållande känsla av “WTF?” susande inom mig. Det är inte det att något speciellt skumt har hänt. Jag har varit med om absurdare saker. Jag har definitivt varit med om mer random saker. Men på något sätt vet jag att det har varit en bra helg om det har hänt så mycket att jag nästan får minnesluckor—inte på grund av fyllan, utan på grund av att min hjärna inte klarar av att behandla så mycket information samtidigt som oundvikligen tas in under fyllan.
I fredags var det Jello Shot Night hemma hos Maddie med ett trevligt gäng på åtta personer (50/50 tvåor och treor, 75% tjejer, och 100% Kungsholmare). Syftet med det hela var nämligen att ingen av oss hade provat jello shots förut. Vi ville göra detta. Vi hade ingen aning om hur man skulle göra, och vi hade verkligen ingen aning om hur det skulle smaka—men trots detta lät det som en utmärkt idé. Sagt och gjort; jordgubbsgelé tillagades, vodkan tillsattes och en skål samt åtta improviserade shotglas ställdes i kylskåpet. Men när det äntligen var dags att konsumera vårat mästerverk visade det sig att inte en endaste person i sällskapet tyckte om det! Tvärtom—det var verkligen äckligt! Ungefär som vodka i geléform vars konsistens gjorde att vissa mådde smått illa. Inte av alkoholen, utan konsistensen. Det hela slutade med att jag och min kära vän Ibige—som aldrig varit full tidigare—satt med varsinn sked och slevade i oss alkogeggan helt själva. Han förlorade sin fylleoskuld till rosa gelé. Det blir inte bättre än så.
I lördags var det megafödelsedagsfirande för min del. Det råkade vara så att jag hade dubbelbokat mig—jag är ju trots allt för populär för mitt eget bästa—och var tvungen att fixa detta på något vänster. Ingenting är omöjligt och jag vägrade helt enkelt välja. Lösningen löd därför—gör båda! Först ut var Maddies pojkvän Johan som firade sin 20-årsdag. Detta innebar stor lokal, mycket folk som jag absolut inte kände och drinkar för 30 spänn, ett pris som i alla fall ger mig ultimata förfekkevibbar. Så småning om rörde jag mig—på bra humör, och smått påverkad—till Ace för att fira Signes kompis Ebba som fyller 19 år idag. Detta visade sig vara en mycket intressant kväll—när vi kom dit var i princip hela stället fyllt med Norrabarn! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kände mig som en minoritet, en utrotningshotad art. Nästan alla personer jag pratade med presenterade sig och sa att de gick på Norra Real. De var dessutom väldigt trevliga också. Nu kanske jag måste släppa mina fördomar om andra innerstadsskolor.
En fullspäckad helg, med andra ord. Eller mer en fullspäckad och tröttsam helg—natten mellan fredagen och lördagen sov jag nämligen på en soffa med Ibige, vilket inte precis genererar bra sömn. Eller sömn överhuvudtaget. Detta blev uppenbart när jag vaknade idag och upptäckte att klockan var tio i tolv. Jag skulle träffa Jonas halv ett. I stan.
Jag har aldrig sagt att jag lever mitt liv på ett nyttigt sätt.
Posted 11:10 Jan 24, 2010. Filed under fekke, kärlek, självinsikt. Leave a comment?
Jag har alltid velat se mig själv som en äventyrare. En sådan som lever för att möta utmaningar, som aldrig tackar nej till att prova något nytt—speciellt inte om det är farligt eller förbjudet. Det är spännande att aldrig veta precis vad som händer eller vart man hamnar. Att jag samlar på erfarenheter är inte något jag döljer. Tvärtom; jag är stolt över att vara så ombytlig, så oförutsägbar och smått kaotisk. Den eviga singeltjejen. Adrenalinsökaren konstant på flytt eller flykt. Självklart har jag stött på ett och annat som fått mig att vilja stå still, och jag är bekant med känslan av förlust—en stark ovilja att gå vidare ifrån något som det egentligen är dags att glömma. Men i det stora hela är jag mer en “släppa taget och kasta mig in i något annat” typ av människa. Jag strävar efter att vara en person som alltid omfamnar förändring.
Däremot tror jag definitivt att alla människor känner ett behov av att ha ett hem, eller åtminstone att känna sig hemma, någonstans. Jag har först och främst satsat på att höra hemma i mig själv. Att bygga känslan av trygghet oavsett vart jag befinner mig eller vilket sällskap jag har—speciellt när sällskapet är icke-existerande—har varit viktigt för mig, så viktigt att jag har undvikit att fastna eller att fästa mig i övrigt. Jag vill inte låta som en hjältinna i en dålig girlpowernovell som ger upp ett liv i säkerhet för att “finna sig själv”. Men visst, min envisa självständighet har ibland kostat mig saker jag brytt mig om. Chanser har kommit och gått som jag antingen inte har tagit alls eller har råkat ramla in i och sedan sprungit som en dåre ifrån. Jag har varit vårdslös, stundvis olycklig och innerligt önskat att någon förstod mig, men jag har varit fri. Och det har lärt mig konsten att vara lycklig ensam. Nöjd med och i mig själv. Det har tagit ett tag—jag har misslyckats fatalt gång på gång—men nu börjar jag bli ganska bra på det. Mognad? Slutet på tonårens emotionella berg-och-dalbana? Förmodligen.
Självsäker och med en aptit på livet har jag sedan jag började tredje året på gymnasiet festat, fikat och funnits, och jag har räknat ner dagarna till att jag blir myndig och kan vara självdestruktiv på riktigt (för visst har jag en destruktiv kraft i mig, á la Live Fast Die Young). För lite mer än en månad sen fyllde jag äntligen 18 år och tänkte; “Party!”. Det vankades fekke, det skulle bli hysteriskt roliga fyllehistorier och allting inom mig, utom mig och kring mig skrek att om det är någon tid man ska vara vild och galen är det nu. Och vad gör jag? Jag går och blir kär, alldeles vansinnigt, lyckligt kär. Utan att förstå vad som händer—för det hände verkligen overkligt snabbt—har jag helt plötsligt pojkvän och tvåigheten kraschar in i mitt liv. Eller snarare jag i den. Helt plötsligt spelar allting jag gör roll för en annan än mig på ett sätt som jag inte är van vid. Helt plötsligt står jag till svars inför honom. Jag är inte bara Ariana, utan jag är Flickvännen Ariana—nyss fyllda 18 år och ska ägna sin tid åt att lära sig balansera Party-Ariana med sitt förhållande.
Jaha. Jag har väl aldrig gjort saker som alla andra, antar jag.
Jag har sagt till mig själv att jag inte är redo att höra ihop med någon fram till att jag klarar av att höra ihop med mig själv. Men i och med att det senare hade inträffat innan det första har jag insett att det inte bara är där “problemet” (jag vill inte kalla det ett problem—sen när är kroniskt oberoende ett problem, det är väl en positiv egenskap?) ligger. Faktum är att det med största sannolikhet bara är sådan jag är; a free spirit, livrädd och levande på samma gång. Att lugna ner sig kommer kanske att fortsätta att vara svårt för mig. But it’s a challenge I’m gonna face. Whether I’m ready or not. Varför?
För att det riktiga äventyret för mig börjar nu. Det sker nu, när jag bestämmer mig för att utforska det stabila livet—vardagen, rutinerna, kärleken och allt vad det är. Det är den största utmaningen och det är en erfarenhet jag förhoppningsvis sent ska glömma.