mörk och svår och alldeles underbar

Posted 21:24 May 18, 2010. Filed under foto, vänner, självinsikt. Leave a comment?

Idag har varit en underlig dag. Eller, dagen i sig har väl inte varit så underlig, även om den visserligen betydligt skiljt sig ifrån de monotona och tråkiga vardagarna jag lever om och om igen ibland—dagar som varken är bra eller dåliga utan bara är. Nej, detta är inte en sådan dag. Detta är kort och gott en dag som karakteriserats av den mest slumpmässiga blandningen komponenter någonsin. Ledighet, solsken och värme, körsbärsblommor, kvardröjande emokänslor, matte, trevligt sällskap och till och med ond bråd död—hur kan det få plats på ca 12 timmar?

Nu ska jag berätta.

Som en underbar trea som inte behövde skriva nationella i Matte B idag—och därför var ledig—vaknade jag klockan tio och möttes av att solen strålade ner på min balkong. Relativt oberörd av detta (due to reasons not fit for publication) drog jag mig upp ur sängen och förberedde mig för dagens aktiviteter. Plånbok, check. iPod, check. Matteböcker, check. Svart tyllklänning, check. Med solglasögonen i ansiktet och skolväskan över axeln vandrade jag klockan elva ut och mötte den efterlängtade värmen.

Dagens första stopp var Skogskyrkogården—eller rättare sagt blomsteraffären i närheten av Skogskyrkogården. För två dagar sen var det nämligen precis tre år sedan min älskade plastmorfar gick bort och traditionsenligt ville jag besöka hans grav. Efter en lång promenad i hettan—jag höll på att dö av värmeslag!—nådde jag den svalkande skuggan och kunde inte låta bli att slå mig ner på marken och andas ut. Det går inte riktigt att förklara, men en av de stora anledningarna till att jag återvänder dit är för att det är en sanningsframkallande plats. Alla charader och allt jag låtsas försvinner och saker bara forsar ner i huvudet—ord som jag låter bli att tänka för att jag inte tycker om hur de låter. Och det är oerhört skönt att på något sätt dela med sig av det som man inte ens kan berätta för sig själv. Lättad, och något visare, vandrade jag därför tillbaka till tunnelbanan med Markus Krunegård i öronen (ironiskt nog låten “Den Som Dör Får Se / Markus Kyrkogård”) och en beslutsamhet inombords som jag tidigare saknat.

Sedan var det iväg till skolan. Jag vet, jag är en underbar trea som egentligen hade ledigt—men denna underbara trea har också ett nationellt prov i Matte D om två dagar. Efter X antal förvirrande moment—bland annat sökandet efter ett klassrum att vara i—satte sig en liten grupp samhällare med sin fantastiska mattelärarinna för att… Ja, plugga matte. På vår lediga dag. Det kallas engagemang ifrån alla parter, och jag visste inte att detta existerade mellan sammare och matte. Jag visste definitivt inte att det existerade inom mig trots att jag älskar matte. Det är för övrigt helt otroligt hur oorganiserad min skola är. Hur många klassrum har jag inte stormat in i idag för att upptäcka att en stackars klass där har ett prov som ingen annan visste om?

Sist men inte minst fick jag rusa iväg för att träffa min käre vän Anton och hans mycket trevliga vän Patric. Anton går nämligen foto och jag och Patric skulle medverka i hans senaste skolarbete—”emotionella bilder”. Med andra ord, en Patric i vit skjorta och en röd ros på bröstet samt en svartklädd Ariana med nät över ögonen á la begravning. För att inte glömma att Patric hade ett skotthål i pannan och jag hade en uråldrig pistol i handen som Anton smugglat in ifrån Turkiet. Man måste älska den klassiska symboliken i detta scenario. Iförda denna utrustning vandrade vi runt i området kring Slottet och verkade både fascinera och skrämma slag på alla turister. Helt klart mycket produktivt.

Dark, difficult, mysterious and murderous—det var min roll, och ironiskt nog känns den idag mer äkta än det jag som vanligtvis står bakom kameran istället för framför den. För jag är ingen modell. Jag är en fotograf, och jag tror på att bilder säger mer om just fotografen än om objektet, precis som berättelser säger mer om författaren än om det hon skriver om. Men ibland kan jag inte låta bli att le åt ironin att man kan spela någon som man egentligen är men som man aldrig visar för någon. Inte ens för sig själv. Efter denna inte speciellt exceptionella men ändå otroligt udda dag har jag upptäckt saker som jag inser att jag har förträngt för att jag inte vill att någon ska se dem. Och det är väl det som känns konstigast för mig—tanken att jag besitter denna sinnesstämning men har helt förlorat förmågan att berätta om den för andra. Att förklara den, visa den, dela med mig av den. Samtidigt vet jag att vissa saker faktiskt inte har med någon annan att göra och att jag bör bära de själv. Det är en ensam tanke, även om jag vet att det är den rätta—för bördan blir på något sätt tung bara för att jag vet att den bara är min.

Jag tänker avsluta detta otroligt osammanhängande inlägg med mina favoritcitat ifrån idag. Dessa började när solen lös på Patric, men inte på mig, och Anton sa något i stil med: “Men Patric, du är ljuset, hon är mörk och svår.” Senare diskuterade vi det dåliga inflytandet jag har haft över Anton sedan jag lärde känna honom—och tro mig, jag har haft ett dåligt inflytande—och jag förklarar suckande att ja, jag är ond. En blick ifrån Patric granskar min outfit svarar skrattande: “Ja, jag kan se det.”

Jag säger ju det. Jag är mörk och svår, och alldeles, alldeles underbar.

(Ett smakprov av bilderna som togs kan ses här.)

vacker och alldeles full av hopp

Posted 18:12 Feb 3, 2010. Filed under foto, kärlek. Leave a comment?

Förra terminen var jag på Clas Ohlson med Jonas—brukar visserligen inte vara där med någon annan, men hursomhelst—och letade efter något. Jag minns inte vad… Kan det ha varit en liten sax? Oavsett vad det var stod vi vid Kontorsmaterialet när jag helt plötsligt fick syn på något som revolutionerade mitt liv.
Jag hade tagit upp ett paket vanliga Post-Its. Jag minns inte varför, jag använder faktiskt inte Post-Its—men affärer som säljer kontorsmaterial brukar ha den effekten på mig. Det vill säga att jag vill ha saker som jag inte behöver. Eller rättare sagt att jag intalar mig själv att jag behöver det. Allting verkar ju så himla användbart när man står där i butiken. Jag var i alla fall på väg att köpa dessa Post-Its som jag aldrig använder, när jag råkade se det som kom att oåterkalleligt påverka mitt liv, som förändrade min tillvaro för alltid… Rosa, hjärtformade Post-Its. De var ljuvliga, alldeles drypande av sötsliskig gullighet—nästan så att man blir illamående på riktigt. Självklart köpte jag dem. Vad annars skulle jag göra? De, om något, är en produkt som skulle kunna direkt marknadsföras till mig. Det kändes som om de var gjorda för mig.

Sen dess har jag satt någon då och då i kalendern, trakasserat mina vänner och—inte att förglömma—under Forumet i skolan då jag använde en som namnlapp (vilket ledde till att alla andra, inklusive lärare och rektorn, gjorde detsamma). Men för de mesta har de legat bortglömda i min väska. Det brukar bli så, jag håller aldrig koll på vad jag har där inne egentligen. Jag är liksom personen som kontinuerligt blir överraskad över att hitta en tjuga i mitt busskort—som funnits där i säkert ett halvår.

Men i slutet av förra veckan hände det igen—jag fann något som gjorde mitt liv bättre. Denna gång var det inget fysiskt objekt och inte heller något jag var tvungen att lägga pengar på. Det var en hemsida, och den går under namnet GivesMeHope—för det är precis det den gör. Den är fylld sida upp och sida ner av historier som i alla fall får mig att le. Eller rent av utbrista “Aww!”. Efter att ha suttit uppe halva natten vid datorn somnade jag med en varm känsla inombords och insikten att allting kommer att bli bra.

För mig har det redan blivit det—bra, alltså. I have joined the dark side, och nuförtiden är jag mer positiv och gladlynt än jag varit på säkert två år. Optimismen har tagit över mig och gjort mig till en sådan där outhärdligt sockersöt person som jag vanligtvis inte står ut med. Jag står knappt ut med mig själv—men jag är lycklig, so who the fuck cares? För att göra det hela mer klyschigt än det redan är: det är som att jag varit frusen, och att saker jag hade glömt hos mig själv nu håller på att ta sig till ytan. Som passion. Som förmågan att brinna för något. Som att överhuvudtaget kunna bry sig. Jag är varm, och jag har oändligt hopp—en känsla som jag bara får lust att dela med mig av på något sätt.

Mitt geniala snille kom fram till följande formel:
Hjärtformade Post-Its + GivesMeHope.Com = The Post-It Project.

I’m giving hope one anonymous Post-It at a time.

Jag har nämligen kommit fram till att det ligger något i konceptet av att anonymt sprida glädje som jag tänker vara en del av. De senaste två dagarna har jag flera gånger fått frågan varför jag gör det eller hur jag orkar. Svaret är enkelt: därför att jag kan, och för att jag vill. Idag fick jag ett SMS ifrån en kompis som frågade mig om det var jag som satt upp en hjärtformad Post-It i korridoren. He then said it made his day.

Bara det gör det värt det att lägga ner tid på att skriva de där lapparna.

(De andra hemsidorna som är med är LoveGivesMeHope och Operation Beautiful.)