Posted 12:28 Feb 20, 2010. Filed under kärlek, vänner, självinsikt. Leave a comment?
I mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är en av dem mest minnesvärda—det var ett allmänt konsensus hos en klass som för övrigt aldrig umgåtts med mig på riktigt. Än idag kan jag inte beskriva denna folkskara utan att en smått hatisk ton letar sig in i min röst. Jag kan faktiskt inte beskriva dem alls—orden räcker inte till för att ordentligt förklara vad jag tycker. Det enda jag kan förklara är att deras existens har gjort mig allergisk mot personer som dömer mig utan att veta vem jag är. Utan att prata med mig, utan att känna mig alls.
Fast det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Det finns folk som känner mig väl, och folk som känner mig bättre än vad jag tror att de gör—men ingen som känner mig helt. Man har trots allt många olika sidor som olika personer tar fram på olika sätt. Den ena personen framhäver en sak; den andre får en att glömma det helt. Jag kan räkna upp ett tiotal nära vänner som alla har sin egna tämligen annorlunda version av Ariana. Leo påstår till exempel att jag är bitchig utåt men gullig och romantisk inombords, medan Oskar (engelskt uttal) säger precis tvärtom—att jag låtsas vara en snäll person men egentligen är cynisk och djävulsk. Misch, å andra sidan, håller bara med om att jag är så nära multipel personlighetsstörning man kan komma utan att faktiskt ha det.
Kluven, tilltrasslad och oförutsägbar—det är jag det. Jag kan gå och lägga mig på så bra humör att jag nästan ställer mig på balkongen och sjunger, för att vakna nästa morgon och vara så destruktiv att jag seriöst skulle kunna slå någon, bara för att de pratar med mig. Jag är som en katt som klöser om man kommer för nära, för fort—men som spinner och söker uppmärksamhet när jag sen inte får den. Jag kan vara jättekelig. Jag kan vara oresonligt aggressiv. Jag är knappast ett mellanting. Kalla mig svartvit, kalla mig sinnessjuk; kalla mig precis vad ni vill. Men säg inget utan att veta vad ni pratar om.
Jag är bara jag, och i mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är bara en av dem mest minnesvärda. Det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Kanske är jag dömd till att bli dömd för någon jag inte är—i slutändan är det enda som spelar någon roll min åsikt. Och sen jag träffade dig väljer jag numera en helt annan inställning till mitt vansinne.
“Du är helt galen, men jag älskar dig.”
(Bara för att det här är så otroligt sant och att det gör mig lycklig.)
Posted 18:12 Feb 3, 2010. Filed under foto, kärlek. Leave a comment?
Förra terminen var jag på Clas Ohlson med Jonas—brukar visserligen inte vara där med någon annan, men hursomhelst—och letade efter något. Jag minns inte vad… Kan det ha varit en liten sax? Oavsett vad det var stod vi vid Kontorsmaterialet när jag helt plötsligt fick syn på något som revolutionerade mitt liv.
Jag hade tagit upp ett paket vanliga Post-Its. Jag minns inte varför, jag använder faktiskt inte Post-Its—men affärer som säljer kontorsmaterial brukar ha den effekten på mig. Det vill säga att jag vill ha saker som jag inte behöver. Eller rättare sagt att jag intalar mig själv att jag behöver det. Allting verkar ju så himla användbart när man står där i butiken. Jag var i alla fall på väg att köpa dessa Post-Its som jag aldrig använder, när jag råkade se det som kom att oåterkalleligt påverka mitt liv, som förändrade min tillvaro för alltid… Rosa, hjärtformade Post-Its. De var ljuvliga, alldeles drypande av sötsliskig gullighet—nästan så att man blir illamående på riktigt. Självklart köpte jag dem. Vad annars skulle jag göra? De, om något, är en produkt som skulle kunna direkt marknadsföras till mig. Det kändes som om de var gjorda för mig.
Sen dess har jag satt någon då och då i kalendern, trakasserat mina vänner och—inte att förglömma—under Forumet i skolan då jag använde en som namnlapp (vilket ledde till att alla andra, inklusive lärare och rektorn, gjorde detsamma). Men för de mesta har de legat bortglömda i min väska. Det brukar bli så, jag håller aldrig koll på vad jag har där inne egentligen. Jag är liksom personen som kontinuerligt blir överraskad över att hitta en tjuga i mitt busskort—som funnits där i säkert ett halvår.
Men i slutet av förra veckan hände det igen—jag fann något som gjorde mitt liv bättre. Denna gång var det inget fysiskt objekt och inte heller något jag var tvungen att lägga pengar på. Det var en hemsida, och den går under namnet GivesMeHope—för det är precis det den gör. Den är fylld sida upp och sida ner av historier som i alla fall får mig att le. Eller rent av utbrista “Aww!”. Efter att ha suttit uppe halva natten vid datorn somnade jag med en varm känsla inombords och insikten att allting kommer att bli bra.
För mig har det redan blivit det—bra, alltså. I have joined the dark side, och nuförtiden är jag mer positiv och gladlynt än jag varit på säkert två år. Optimismen har tagit över mig och gjort mig till en sådan där outhärdligt sockersöt person som jag vanligtvis inte står ut med. Jag står knappt ut med mig själv—men jag är lycklig, so who the fuck cares? För att göra det hela mer klyschigt än det redan är: det är som att jag varit frusen, och att saker jag hade glömt hos mig själv nu håller på att ta sig till ytan. Som passion. Som förmågan att brinna för något. Som att överhuvudtaget kunna bry sig. Jag är varm, och jag har oändligt hopp—en känsla som jag bara får lust att dela med mig av på något sätt.
Mitt geniala snille kom fram till följande formel:
Hjärtformade Post-Its + GivesMeHope.Com = The Post-It Project.
I’m giving hope one anonymous Post-It at a time.
Jag har nämligen kommit fram till att det ligger något i konceptet av att anonymt sprida glädje som jag tänker vara en del av. De senaste två dagarna har jag flera gånger fått frågan varför jag gör det eller hur jag orkar. Svaret är enkelt: därför att jag kan, och för att jag vill. Idag fick jag ett SMS ifrån en kompis som frågade mig om det var jag som satt upp en hjärtformad Post-It i korridoren. He then said it made his day.
Bara det gör det värt det att lägga ner tid på att skriva de där lapparna.
(De andra hemsidorna som är med är LoveGivesMeHope och Operation Beautiful.)
Posted 11:10 Jan 24, 2010. Filed under fekke, kärlek, självinsikt. Leave a comment?
Jag har alltid velat se mig själv som en äventyrare. En sådan som lever för att möta utmaningar, som aldrig tackar nej till att prova något nytt—speciellt inte om det är farligt eller förbjudet. Det är spännande att aldrig veta precis vad som händer eller vart man hamnar. Att jag samlar på erfarenheter är inte något jag döljer. Tvärtom; jag är stolt över att vara så ombytlig, så oförutsägbar och smått kaotisk. Den eviga singeltjejen. Adrenalinsökaren konstant på flytt eller flykt. Självklart har jag stött på ett och annat som fått mig att vilja stå still, och jag är bekant med känslan av förlust—en stark ovilja att gå vidare ifrån något som det egentligen är dags att glömma. Men i det stora hela är jag mer en “släppa taget och kasta mig in i något annat” typ av människa. Jag strävar efter att vara en person som alltid omfamnar förändring.
Däremot tror jag definitivt att alla människor känner ett behov av att ha ett hem, eller åtminstone att känna sig hemma, någonstans. Jag har först och främst satsat på att höra hemma i mig själv. Att bygga känslan av trygghet oavsett vart jag befinner mig eller vilket sällskap jag har—speciellt när sällskapet är icke-existerande—har varit viktigt för mig, så viktigt att jag har undvikit att fastna eller att fästa mig i övrigt. Jag vill inte låta som en hjältinna i en dålig girlpowernovell som ger upp ett liv i säkerhet för att “finna sig själv”. Men visst, min envisa självständighet har ibland kostat mig saker jag brytt mig om. Chanser har kommit och gått som jag antingen inte har tagit alls eller har råkat ramla in i och sedan sprungit som en dåre ifrån. Jag har varit vårdslös, stundvis olycklig och innerligt önskat att någon förstod mig, men jag har varit fri. Och det har lärt mig konsten att vara lycklig ensam. Nöjd med och i mig själv. Det har tagit ett tag—jag har misslyckats fatalt gång på gång—men nu börjar jag bli ganska bra på det. Mognad? Slutet på tonårens emotionella berg-och-dalbana? Förmodligen.
Självsäker och med en aptit på livet har jag sedan jag började tredje året på gymnasiet festat, fikat och funnits, och jag har räknat ner dagarna till att jag blir myndig och kan vara självdestruktiv på riktigt (för visst har jag en destruktiv kraft i mig, á la Live Fast Die Young). För lite mer än en månad sen fyllde jag äntligen 18 år och tänkte; “Party!”. Det vankades fekke, det skulle bli hysteriskt roliga fyllehistorier och allting inom mig, utom mig och kring mig skrek att om det är någon tid man ska vara vild och galen är det nu. Och vad gör jag? Jag går och blir kär, alldeles vansinnigt, lyckligt kär. Utan att förstå vad som händer—för det hände verkligen overkligt snabbt—har jag helt plötsligt pojkvän och tvåigheten kraschar in i mitt liv. Eller snarare jag i den. Helt plötsligt spelar allting jag gör roll för en annan än mig på ett sätt som jag inte är van vid. Helt plötsligt står jag till svars inför honom. Jag är inte bara Ariana, utan jag är Flickvännen Ariana—nyss fyllda 18 år och ska ägna sin tid åt att lära sig balansera Party-Ariana med sitt förhållande.
Jaha. Jag har väl aldrig gjort saker som alla andra, antar jag.
Jag har sagt till mig själv att jag inte är redo att höra ihop med någon fram till att jag klarar av att höra ihop med mig själv. Men i och med att det senare hade inträffat innan det första har jag insett att det inte bara är där “problemet” (jag vill inte kalla det ett problem—sen när är kroniskt oberoende ett problem, det är väl en positiv egenskap?) ligger. Faktum är att det med största sannolikhet bara är sådan jag är; a free spirit, livrädd och levande på samma gång. Att lugna ner sig kommer kanske att fortsätta att vara svårt för mig. But it’s a challenge I’m gonna face. Whether I’m ready or not. Varför?
För att det riktiga äventyret för mig börjar nu. Det sker nu, när jag bestämmer mig för att utforska det stabila livet—vardagen, rutinerna, kärleken och allt vad det är. Det är den största utmaningen och det är en erfarenhet jag förhoppningsvis sent ska glömma.
