Posted 11:58 Feb 18, 2010. Filed under musik. Leave a comment?
Jag lyssnar på musik på två olika sätt. Ett, när jag lyssnar för lyssnandets skull—lyssnar på hur den faktiskt låter. Det är väl det de flesta gör. Det är väl också det som leder till att vissa personer lyssnar på en sorts musik och andra personer en annan. Och det existerar verkligen en slags besatthet gällande att klassificera folks musiksmak. Det är nästan lite läskigt, som att innehållet på ens iPod på något sätt bestämmer vem man är som person. Jag kan inte klassificera min musiksmak. Det finns få genrer som jag inte tycker om att lyssna på. Det säger ingenting om mig, för det är inte genren på musiken jag lyssnar på som reflekterar min personlighet, eller något om mig överhuvudtaget.
När jag sitter själv på kommunaltrafiken, då lyssnar jag på musik på ett annat sätt—jag lyssnar på den med själen (jag vet, det låter äckligt poetiskt). Upplevelsen av att sitta på tunnelbanan med hörlurarna i öronen fyller mig på ett helt nytt plan. Det är som att låtarna når mig, förbi alla mina murar och mekanismer, och jag börjar tänka och känna saker i takt med musiken. Det är därför viss musik kan få mig att ändra humör på en sekund. Det är därför vissa låtar kan få mig att minnas saker som om de hände framför ögonen på mig. För att jag har låtit den musiken bli en del av mig.
Jag relaterar musik hela tiden. Till mig själv, till andra personer i relation till mig själv, till situationer. Jag minns saker som starkast när jag hör musik som jag relaterar till den händelsen. Och jag har flera gånger låtit bli att lyssna på någon låt, ibland i flera månader, innan jag klarar av att ens bläddra fram den på iPoden. Precis som att jag i princip kan sätta en låt på repeat flera veckor i streck och inte sluta lyssna på den. Men det är bara sådan jag är som person—i allmänhet har jag nästan jobbigt lätt för att relatera vad som helst till olika personer. Sentimental, tror jag att det kallas. Det är jag det.
Jag älskar att skriva, och jag är stolt över min förmåga att uttrycka mig i skrift—men vissa saker klarar jag bara inte av att formulera egna ord till. Och då är det så lätt att bara fly in i musiken, att låta den tänka ens tankar, hjälpa en känna sina känslor. Spela upp den för någon och säga “Såhär känner jag inför dig”. Det är så lätt och det faller så naturligt för mig att jag oftast inte tänker speciellt mycket på det. Det bara… Sker. Men det förstås.
Någon gång kanske jag måste växa upp ifrån mentaliteten att öronsnäckorna kan lösa allt. Jag har trots allt haft samma idé sen jag var 13 år gammal.
Knarklåten för tillfället är denna.
(Nya post-it bilder finns uppladdade: klicka här.)
Posted 00:36 Jan 28, 2010. Filed under musik, vänner, livsåskådning. Leave a comment?
Låten My Secret av Anna Ternheim inleds på följande vis:
Today must have been one of the strangest days. Some would say that you don’t find love that way. The best days are not planned, by common sense, by lack of time… You just happen to be where everything feels fine.
Även om mitt liv för tillfället mest består av planerade dagar—det blir lätt så med skola, jobb, föreningar, skola, familj, vänner, skola, utgång, skola, skola—så håller jag fullständigt med om detta. De bästa sakerna i mitt liv har jag ofta träffat på av rena sammanträffandet—sådant som jag praktiskt taget har snubblat in på utan att riktigt förstå vad som har hänt eller hur det hände. Kanske är det trots allt just turen som är en del av skönheten. Vi människor spenderar enorma mängder tid med att sträva efter ting som livet ofta råkar kasta åt vårat håll så fort vi har slutat leta efter det. Kaoset vi även gillar att kalla slumpen har nämligen en kuslig tendens att förstå vår vilja bättre än vi gör.
Oplanerade dagar har möjligheten att bringa oss den slags lycka som inte går att planera. Man kan vakna på morgonen och må precis lika vardagligt som man gjorde dagen innan, för att senare komma hem och anse att man nyss hade den bästa dagen i sitt liv… Eller åtminstone den roligaste dagen på väldigt länge. Jag har märkt att impulsiva beslut mer eller mindre går hand i hand med konstiga händelser. Som när man oplanerat umgås med någon och får frågan om ens moder ogillar denne—för att sedan springa in i sagda moder när hon är ute med sina väninnor (för att inte nämna att hon tror att man är hemma och äter middag, inte på stan med sitt ex). Otippat? Ja, och dessutom hysteriskt kul.
På diverse sociala tillställningar blir jag mest ivrig över att berätta historier som inte skulle ha inträffat om jag följt min kalender och faktiskt gjort det jag måste göra. Visst, nu ligger jag här och fördriver tiden med att skriva blogg när jag egentligen borde plugga. Tidigare ikväll satt jag på Odenplans tunnelbanestation—där jag hamnat av just en sådan där knasig slump—när jag egentligen borde åkt hem och pluggat. Och när jag har lagt upp det här kommer jag att stänga av datorn och gå och lägga mig när jag egentligen borde sätta igång och plugga. För jag är förbannat trött. Kan knappt hålla ögonen öppna. Det är nog ett tecken på att detta inlägg håller på att ta slut.
För att då avsluta detta smått flummiga—och inte särskilt välskrivna, jag skyller på tröttheten—inlägg vill jag dela med mig av ett av mina favoritcitat ifrån den underbara tjejserien Sex and the City: Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens.