Posted 22:57 May 31, 2010. Filed under random rant, framtid. Leave a comment?
“Alla förväntar sig saker av mig. De förväntar sig att jag ska vara som min familj, att jag ska bete mig som mina släktingar, att jag ska uppfylla min genetiska potential. De säger att jag har tur som kan bli vad jag vill och sedan förväntar de sig att jag vill något stort! Som att de förutsätter att jag skulle vilja något stort bara för att jag kan! För att jag borde, för att jag måste!” Flickan gick fram och tillbaka i det övergivna klassrummet. För varje steg hon tog flög dammkornen omkring hennes stövelklädda fötter och hennes händer for runt i stora gester. I närheten satt en pojke bekvämt nerhasad i sin stol och såg roat på henne när hon tillslut nådde väggen och vände tillbaka. “Jag vill inte något stort. Jag vill sitta i mitt fönster eller under ett träd i parken och skriva. Och fotografera. Det är allt jag begär.” Hon stannade och stirrade upp i taket, tog ett djupt andetag och försökte förhindra att hennes ögon svämmade över av de salta, fuktiga tårarna. Flickan visste inte varför hon grät—om det var frustration, rädsla, sorg eller ren och skär ilska. Men hon grät. “För i helvete, jag borde ingenting, jag måste ingenting! Vi lever i en tid av mörker och ond, bråd död, och världen går under—jag vet! Klart som fan att jag vet och jag vet att jag borde bry mig! Men jag bryr mig inte, ni kan få alla jävla problem och konflikter mellan himmel och jord ni vill. Ha ert löjliga krig mot allt och alla. Allt jag vill ha är mitt liv, min sanning och min konst.“
- Skrivet mars 2008
Jag har hört att jag är en principmänniska. Att jag är en person med integritet vars personliga moral är otroligt viktig för henne. Och jag tvivlar sällan på detta påstående—även om jag ibland undrar huruvida det gör mig till en bra eller dålig person. Min personliga moral överensstämmer nämligen inte alltid med allmänt konsensus.
Däremot är det sällan personer som förstår varför min personliga moral är så pass viktig för mig. För att vara helt ärlig tror jag inte att någon förstår det—jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin erkänt det för någon. Det är inte ofta man framhäver sina brister, speciellt inte när det är något så fundamentalt, så grundläggande som att vara fatalt misslyckad på att ha åsikter. Förvisso, jag har åsikter. Jag har tankar och känslor och åsikter så det räcker och blir över och jag har varken tid eller energi till att uttrycka dem. Men framförallt har jag varken mod eller styrka att stå för det jag tror på—eller för den delen att ens ha något att stå för. Jag är feg, och det är den bittra sanningen.
Någonstans inom mig fattas det något vitalt. En stark, definierande och väsentlig substans som jag antingen har förträngt, glömt bort eller helt enkelt aldrig haft på riktigt. Ja, jag vet allt om vem jag är och hur jag fungerar—men innehåll? Vad innehåller jag? Ingenting konkret, ingenting stabilt och inget, absolut inget som man kan kalla för en värdering. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det—ideologi, filosofi, livsåskådning, allmän ståndpunkt. Vilket namn man än ger det kvittar det. Jag flyter fram och tillbaka och in och ut och folk säger saker till mig och folk argumenterar om saker för mig och jag vet aldrig riktigt vart jag hör hemma. Vad min plats är i det stökiga, komplicerade virrvarret som är våra liv.
Jag har ingenting—förutom min personliga moral. Jag tror på frihet, jag tror på lojalitet, jag tror på val, konsekvenser och ansvar och mer än allt annat tror jag på sanningen. Jag har alltid sagt att mitt högsta mål i livet är att vara minnesvärd. Men jag tror att jag ändrar mig. Mitt högsta mål i livet är att leva ett ärligt liv, och då menar jag inte bara att vara en god, sanningsenlig och etiskt fulländad person—utan jag menar att inte leva en lögn. Att leva det liv jag ärligt, innerligt och på riktigt vill leva utan alla kan, borde och måste. Det liv som jag har valt. Det liv som ärligt är mitt.
En åsikt, och en endaste riktigt stark värdering. Jag står på en liten, liten klippa—den är skakig, instabil och stundvis fullständigt obetydlig för resten av världen. Men den är min. Jag har valt att stå på den och jag väljer att stå kvar oavsett hur idiotiskt det verkar för andra. Det är det absolut viktigaste i världen för mig, för jag har valt det utifrån något äkta, utifrån kärnan i min person. Ett beslut som jag äger utan någon annans tillstånd.
Posted 22:34 May 17, 2010. Filed under random rant. Leave a comment?
(Det följande inlägget innehåller poetiskt formulerade emotankar. Känsliga läsare varnas.)
Herrejävlar, jag har inte skrivit här på över en månad! Egentligen är jag inte särskilt förvånad. Som med de flesta tonåringar äter både skolan och mitt privatliv upp all min hjärnkapacitet och kreativitet så som eld slukar bensin. Tid? Energi? Vem har sånt?
Inte fan är det jag i alla fall.
Men lust, lust har jag massvis av. Jag vill skriva. Det riktigt kliar i mina fingrar efter att få uttrycka mig—att få förmedla mina tankar, beskriva mina känslor… Och kanske, bara kanske, slutar jag då att explodera inombords av att jag inte får utlopp för allt som forsar igenom mig. Det är en högst abstrakt varelse som växer, bultar, bubblar, sjuder och fullständigt kokar någonstans djupt inuti mitt medvetande. Och jag längtar efter att sätta mig ner och bara låta orden strömma från händerna till tangentbordet.
För att få någon ordning på dem. För att förstå dem.
För att bara bli av med dem, hela jävla skiten.
Det är ett enda stort kaos—kaos i mitt huvud, kaos i mitt hjärta, kaos bland orden som är för många men samtidigt inte räcker till. Det är tankegånger som varken rör sig framåt eller bakåt eller når en slutsats. Det är åsikter som säger emot varandra—och sig själva. Det är ett känsloliv i fullkomlig anarki. Inte fan går det att förstå, för det går inte att koppla, det går inte att resonera, och det finns ingen jävla logik så långt ögat når. Allting är så totalt jävla inkonsekvent, irrationellt, och helt jävla absurt! Och jag hatar det!
Och det går inte att förklara det här sinnestillståndet. Det finns inga ord.
Det finns inga förbannade ord.
Posted 02:50 Mar 11, 2010. Filed under random rant, självinsikt, livsåskådning. Leave a comment?
“I don’t know, it was the only thing I ever liked doing, pretending to be someone else.“ Det föregående är ett citat ifrån en av mina favoritfilmer, Garden State. På sistone har jag tänkt väldigt mycket på det där citatet och speciellt min personliga relation till skådespeleri (och dess många variationer). Det har antagligen väldigt mycket att göra med att jag imorgon—eller rättare sagt, senare idag—ska medverka i en pjäs, och har därför gått på X antal repetitioner de senaste veckorna.
Jag har aldrig sett mig själv som en särskilt bra skådespelerska—eller rättare sagt, inte en som kan spela vem som helst, när som helst, bara för skojs skull. Att jag däremot anser att jag är betydligt duktigare på att låtsas saker i det verkliga livet är en annan femma. Jag har definitivt personlig erfarenhet av att se mig själv i spegeln och ärligt talat inte veta vem jag egentligen är. Jag har dragit nödlögner många gånger om, jag har ljugit om fullständigt slumpmässiga saker för att sedan stanna upp och tänka—wow, that wasn’t even remotely true. Jag har skapat och levt mina egna versioner av verkligheten i vilka jag framför allt har ljugit för mig själv. Och visst, ärlighet är moraliskt viktigt för mig. I min svartvita syn av världen finns sant och falskt, fakta och fiktion, verklighet och fantasi… Det finns falska verkligheter, och verkliga lögner. Och mitt i hela smeten finns det där konceptet skådespeleri.
Jag tror helhjärtat på att alla spelar åtminstone en roll, har minst en fasad—jag har i alla fall flera stycken och jag har dem av olika skäl. Ibland för att jag är osäker på mig själv, ibland för att jag inte vågar visa eller vara mig själv, men allra oftast för att jag helt enkelt inte vill avslöja mitt innersta jag för hela världen. Oavsett om det handlar om självförtroende eller privatliv eller multipel personlighetsstörning har jag många “karaktärer i mitt förråd” som jag kan borsta av när omständigheterna kräver det. Det är som maskeraddräkter som jag kan sätta på och ta av vid behov—beroende på hur jag använder mig av den förmågan balanserar mitt vardagsskådespeleri på en hårfin linje mellan oskyldig låtsaslek och ren lögn.
Det finns saker som man säger för att man vill att de ska vara sanna, och saker som man låter bli att säga för att man inte tycker om hur de låter—på det sättet kan man skapa sig sin egen omvärld. Jag har gjort det och helt ärligt gör jag det fortfarande—lever delvis i en illusion för att jag föredrar det över verkligheten. Hela relationer jag har haft och fortfarande har med människor liknar mest ett gemensamt avtal att bara låtsas. Och det är väl det som jag undviker att tala om för mig själv. “Vaddå du och jag, det finns inget du och jag; vi är bara en låtsaslek, en lögn jag har dragit för mig själv om och om igen för att jag önskar att den var sann. En inbillning av en vänskap som inte existerar på riktigt men som jag har tvingat dig att delta i för att jag inte vill leva utan den.”
Alla spelar en roll. Jag spelar en roll varje dag, inte bara imorgon när jag kliver upp på scenen och helt plötsligt ska vara lillasyster till en knarkare, och dessutom flera år yngre. En mycket känd man sade en gång: “All the world’s a stage, and all the men and women merely players.” Jag anser att detta är helt korrekt. Jag vill också tillägga att livets höjdpunkter är när man lyckas finna den sällsynta pausen mellan akterna.
“It’s funny how putting on a sexy dress and a pair of heels, your hair slightly messed up and your eyes painted like smokey seduction, can make you feel so good about yourself. At least, knowing that I think that I look hot makes me more confident, more outgoing and almost more fun to be with. It’s like putting on your personality the same way you put on an outfit. There’s Sexy Ariana, Cute Ariana, Serious Ariana, Hippie Ariana… And then there are those people who make you forget what you look like, or act like, and just become someone else. Someone that has nothing to do with your outfit or your smokescreen. Something pure and innocent, somehow. At least that’s what it’s like for me. At least that’s what it’s like with you. And I find, that I feel good about myself in a hundred different, new, unexpected ways—happiness that lasts long after I undress and hang my social masks on the wall. A warm sense of having been seen—and being genuinely blessed with feeling absolutely, radiantly, everlastingly beautiful.”
Posted 22:10 Feb 4, 2010. Filed under random rant. Leave a comment?
Fan, vad det snurrar i huvudet just nu. Nu menar jag inte på det fysiska, mer påtagliga sättet—allmänt känd som en ordentlig fylla—utan jag menar rent tankemässigt. Tankarna bara far runt och runt och runt, får aldrig riktigt fäste någonstans, betyder ingenting, betyder allting, gör mig hispig, otålig, orolig, rastlös och alldeles fullständigt tokig. Det är inte det att jag tänker på något speciellt. Snarare att jag inte kan tänka på något speciellt. Jag bara tänker, och alla tankar händer på samma gång, förvandlar min hjärna till en ångestladdad, okoncentrerad gegga. Och jag kan inte sluta.
Jag blir galen. Det är så energikrävande, jag vill bara att allting ska försvinna. Jag vill att det ska gå bort. Längtar till att vara helt tom i skallen och bara existera, inte behöva fundera eller reflektera över annat—allmänt känd som en ordentlig fylla det med.
(Har för övrigt uppdaterat albumet med Post-It-bilder (senaste ligger först!). Den som jag för övrigt är mest stolt över är den som sitter utanför lärarrummet. Otroligt strategiskt placerat—alla optimistiska lärare kommer att älska mig, alla pessimistiska lärare kommer att önska mig död. Har tack och lov majoritet muntra sådana…)
Posted 20:01 Feb 1, 2010. Filed under random rant, skolan. Leave a comment?
Sitter vid datorn och fördriver tid fram till att jag ska äta middag. Egentligen borde jag plugga. Egentligen, precis som alla andra kvällar den senaste veckan, borde jag verkligen plugga. Högen med böcker växer. Och växer. Och växer. Eller så är det bara jag som inbillar mig själv att den växer, fast det förmodligen mest är jag som blir ökat opepp—mer och mer för varje dag som går, och det blir inte bättre. För trots att jag vet att jag bara skjuter upp det oundvikliga gör jag inte den minsta ansats till att få något gjort. Nej, jag bara sitter här. Stirrar på skärmen. Och väntar på maten.
Den ångestframkallande bokhögen skriker åt mig att göra något åt mig själv—helt förgäves, förstås. Den förstår självklart inte varför jag skriver blogg och helt enkelt dödar tid som jag inte har. Jag förstår inte varför jag skriver blogg och dödar tid som jag inte har. Det bästa är att jag börjar bli mer och mer irriterad på mig själv, lika frustrerad över min egen oproduktivitet som jag kan bli över andras—men jag bryr mig inte. Jag bryr mig, men jag bryr mig inte om att jag bryr mig. Och det spelar ingen roll hur jag än försöker få mig själv att bry mig. Resultatet förbli detsamma. Jag gör ingenting.
Snart blir jag arg på mig själv på riktigt.
Posted 11:35 Jan 25, 2010. Filed under random rant, vänner. Leave a comment?
Hamnade igår i en mycket intressant diskussion med mina goda vänner Signe och Oskar (uttalas på engelska—anledningen till detta är att jag har två Oskar i mitt liv, en som jag talar svenska och en som jag talar engelska med). Man kan väl snarare säga att det var flera intressanta diskussioner. Det brukar bli så när man är med folk som följer något otroligt udda tankebanor.
En sak som vi kom in på var om Oskars “manliga” besatthet av explosioner har att göra med att han är en bög i garderoben eller helt enkelt en framtida terrorist. Man börjar undra, liksom. Hur många killstereotyper får egentligen plats i en individ utan att det blir suspekt? Det verkar nästan för tonårspojke—och tro mig, jag känner många sådana—för att jag ska kunna låta det passera utan att undersöka saken vidare. Jag skulle trots allt aldrig kunna ha vänner som egentligen hör hemma i en amerikansk High School-film.
Stereotyper, då. Jag har alltid ansett att även om man för det mesta ska ta dem med en nypa salt—det är trots allt därför vi kallar dem stereotyper—så måste det finnas en anledning till att just de fördomarna är permanenta. Alla vet om dem, alla erkänner dem. De är verkliga och det är värt att försöka se verkligheten i dem. För väldigt länge sen lärde jag mig nämligen att se just sanningen som en yinyang-symbol—i varje sanning finns en gnutta lögn, och i varje lögn finns en gnutta sanning.
Så vad gör det mig om min kompis tycker om bilar, actionfilmer och förstås, förstås, den omåttligt populära TV-serien How I Met Your Mother? Om man verkligen vill gå emot stereotyper ska man inte bry sig om när andra saker ter sig på ett stereotypiskt vis. Man ska inte se fördomarna överhuvudtaget, man ska inte ens låtsas om att de finns; man ska bara låta personer vara som de är. Det är att verkligen “break the norms”. Om det är något att sträva efter kan jag dock omöjligt veta eller bestämma mig för—jag trivs rätt bra i normerna. Men jag är ju jag.
Och vad vi kom fram till gällande Oskar och hans explosionsfetisch? Ja, vem har sagt att han inte kan vara både gay och självmordsbombare? They’re not mutually exclusive; he might just as well be a homosexual terrorist in a box.