Posted 21:21 Jun 22, 2010. Filed under skolan, vänner, framtid. Leave a comment?
Imorgon, 7.30 på morgonen, lyfter mitt och Jonas plan ifrån Skavsta flygplats. Destinationen är Barcelona och början på det som ska bli vårat stora äventyr tillsammans—nämligen Interrail i drygt två och en halv vecka. Jag skulle kunna vara poetisk och säga att hela vår över två år långa vänskap har varit ett enda stort äventyr, och jovisst, det har det verkligen. Men det här är ett annat slags äventyr. Det här är sommaren 2010. Och det här är Europa.
Varje sommar sen jag började på gymnasiet har haft sin egen Jonasvinkel, så att säga. Första sommaren var när vi precis höll på att lära känna varandra och SMSade och träffades som galningar—vi minns alla min fina telefonräkning ifrån USA som var, tja, fyrsiffrig. Andra sommaren var vi två av få som var kvar i stan största delen av tiden och det var minst lika kul det (plus att min telefonräkning var lättare att hantera). I augusti åkte vi dessutom ner till Göteborg ett gäng och såg U2. Vilket var episkt. Mer behöver faktiskt inte sägas om den händelsen.
Det här är alltså vår tredje sommar tillsammans, och på ett sätt är det den sista—sista sommaren innan verkligheten och vuxenlivet på riktigt börjar för oss båda. Vi har tagit studenten och den tid som präglat åtminstone mitt liv de senaste tre åren—det vill säga att gå på Kungsholmens Gymnasium—har lidit mot sitt slut. Inför studenten kände jag bara glädje och spänning och en slags känsla av att ha åstadkommit något. Jag har ändå tagit mig igenom tre år av samhällsvetenskapliga programmet på engelska och, inte för att låta arrogant, men jag har gjort det bra. Slutet av vårterminen var som en tre månader lång fest för att fira att studenten var kommen och att det hela var över.
Men nu när jag har varit arbetslös i drygt två veckor—har det redan gått två veckor?—har jag kommit i kontakt med en ny känsla, en känsla av saknad och vemod över att det är just över. Min tid på KG har minst sagt förändrat allt med mig. Min stil, min personlighet, och hela mitt liv för den delen—allting är annorlunda på ett sätt som inte går att förklara i ord. Ett otroligt viktigt kapitel i mitt liv är slut. Jag kommer att förbli personen jag nu är, och de vänskapsrelationer jag har knutit, som är bland de starkaste och djupaste jag någonsin haft, kommer jag fortsätta att vårda som jag har gjort de senaste åren—om inte mer. Men jag är inte längre en elev på Kungsholmens Gymnasium. Och helt ärligt kommer det aldrig att bli samma sak igen. Så är det bara.
Så just därför är den här sommaren—min sista sommar i Sverige, på riktigt—otroligt viktig för mig. Och trots att jag gärna hade varit kvar i Stockholm hela sommaren och bara varit är jag glad att jag valde att göra den här resan i alla fall. För det är större än stort, och även om jag är nervös, livrädd och paranoid så är jag också överlycklig. För jag gör den med min bästis, min Jonas. För två år sen, när vi precis lärde känna varandra, gav jag ett löfte om att vi någon dag skulle resa tillsammans. För ett år sen började vi prata om att vi borde tågluffa den här sommaren. Och nu ska vi faktiskt göra det. Det känns overkligt. Spännande, men overkligt. Och vet ni vad?
Jag skulle inte gjort det med någon annan. Och jag är glad att jag håller mitt löfte.
Posted 12:04 Mar 3, 2010. Filed under skolan, självinsikt. Leave a comment?
Det är svårt att smälta att det är över. Jag har ägnat över ett halvår åt det här, givit det mitt allt—många långa dagar och nätter. Det har funnits stunder då jag trott att det aldrig skulle fungera. Det har definitivt funnits stunder då jag undrat om jag inte har missbedömt mina förmågor och tagit mig vatten över huvudet. Men nu står jag här, och den 45 sidor långa vetenskapliga rapporten är färdigställd—projektarbetet har lidit mot sitt slut. Jag och Signe, vi gjorde det faktiskt. Vi upptäckte sanningen bakom fördomarna. Vi har tillgång till materialet som skulle kunna starta ett krig mellan naturare och sammare.
Det finns nog ingen som har så mycket insikt i relationen mellan dessa två program som jag och Signe har. Vår undersökning har täckt det mesta—vilka som pluggar mest, skolkar mest, festar mest… Framför allt vet vi vilka både naturare och sammare tror pluggar, skolkar och festar mest. Vi vet vilka fördomar som finns. Vi vet också vilka av dem som är rena myten—och vilka som faktiskt bara råkar vara sanningen. Det är en märklig kunskap att besitta, speciellt för mig. Det är nämligen så att all inspiration till projektet kom ifrån de många fördomar som jag och Signe har gällande varandras utbildning.
Jag har aldrig sett mig själv som en typisk sammare, och flera gånger har folk fått höra vilket program jag går för att sedan utbrista; “Va, jag trodde att du gick natur?!”. Jag pluggar rätt ofta, jag skolkar nästan aldrig, jag tycker om och är duktig på matte och jag skrattar åt otroligt nördiga skämt. Jag föredrar konkreta saker som jag kan se, röra och förstå, ren fakta som begränsar sig alldeles av sig självt inuti mitt huvud. Jag ser världen på ett sådant svartvitt sätt—antingen är det rätt eller fel, si eller så. Det är det som gör allting samhällsvetenskapligt smått obegripligt för mig. Det fullständigt badar i olika nyanser av grått som min rationaliserade hjärna inte förstår sig på. Och ja, jag har många gånger undrat varför jag då valde Samhällsvetenskapligaprogrammet.
Jag valde samhälle för att jag ville kunna förklara människor för mig själv. Jag ville utvecklas, ville lära mig analysera något som jag verkligen inte förstod alls, inte med de kunskaper som jag då hade tillgång till. Jag ville kunna skriva meterlånga uppsatser om absolut ingenting och ändå få MVG för det. Jag ville ta mig an en utmaning.
Det första året ville jag med jämna mellanrum byta till natur. Det andra året försökte jag istället förgäves använda mig av min naturiga sida i mitt sammiga skolarbete. Jag har aldrig känt att jag hört hemma i det programmet jag läser, och de som kände mig på den tiden minns med allra största säkerhet hur jag löste det dilemmat; “jag är en naturare i själen”. Och så har det låtit de senaste åren. Jag är en naturare i själen.
Men nu när jag går i trean inser jag hur mycket jag har påverkats av att gå samhälle. Förändringen har skett långsamt, nästan utan att jag har märkt den, men den har skett. Jag hör naturare prata och det enda som når mina öron är “blah blah blah random geeky lingo I can’t be bothered to understand blah blah blah”. Jag orkar inte för fem öre sätta mig och plugga när jag kan vara ute och fekka hela natten lång. Jag har myntat begreppet “sammarens tre gyllene regler”—de enda tre meningarna man måste kunna yttra för att ta sig igenom alla tre åren på gymnasiet. Mitt favoritämne är religion. Jag antingen nästintill somnar på eller skolkar naturkunskapslektionerna. Det må verka smått efterblivet att inse detta några månader innan jag tar studenten, men jag är en sammare—allmänbildad, rolig, känslosam, fåfäng, kanske inte särskilt intelligent, festande, skolkande, och alldeles, alldeles underbar. Och jag är stolt över det. Jag är en stolt sammare i hjärta och själ.
(För övrigt är de tre gyllene reglerna som följer: det är en definitionsfråga, det beror på vilket perspektiv man ser det ifrån och allting är relativt.)
Posted 22:41 Feb 22, 2010. Filed under skolan, vänner. Leave a comment?
Definitionen av en bra dag. Jovars, en endaste fantastisk, mirakulös eller unik händelse kan göra resten av dagen oförglömlig—men ärligt talat, hur ofta händer det? Hur ofta är det egentligen som den begränsade tid som det där underbara skedde väger upp för alla andra timmar där ingenting var spännande alls? Anti-klimax, kallas det. Det gör knappast en dag bra. Faktum är att jag för det mesta avslutar sådana dagar med att stirra på skärmen och undra om min hjärna inte kommer att implodera snart av alla tankar som snurrar omkring. Tankar som är omöjliga att förinta för att ingenting pågår som är värt att glömma sin ångest för. Snacka spänningslöst och händelsefattigt liv.
En bra dag för mig är när det känns som att jag gjorde något med min tid. Att jag var aktiv, att jag ägnade varje sekund åt något som var värt—det behöver inte vara stort, eller speciellt, eller ens produktivt. Att bara springa runt och prata med människor jag känner i skolan i flera timmar i streck är varken speciellt eller produktivt. Men det får mig att känna mig närvarande. Som en levande del av världen. Som att något händer omkring mig. Jag får någon kick utav det, nästan som att jag blir hög på det konstant växlande och varierande sällskapet—en slags självförtroendekänsla som gör mig helt övertygad om att jag är den charmigaste personen på hela planeten. Pratglad, trevlig, rolig och kompis med varendaste jävel på skolan.
Och jag ser tillbaka på dagen och tänker; “Det här var en riktigt bra dag.” Nej, inget utöver det vanliga hände egentligen. Jag varken var eller är exceptionellt lycklig. Men jag är tillfreds med saker. Jag trivs i mig själv. Jag är nöjd med att bara vara jag. Och det är fan den bästa känslan som finns på en måndag.
Posted 20:01 Feb 1, 2010. Filed under random rant, skolan. Leave a comment?
Sitter vid datorn och fördriver tid fram till att jag ska äta middag. Egentligen borde jag plugga. Egentligen, precis som alla andra kvällar den senaste veckan, borde jag verkligen plugga. Högen med böcker växer. Och växer. Och växer. Eller så är det bara jag som inbillar mig själv att den växer, fast det förmodligen mest är jag som blir ökat opepp—mer och mer för varje dag som går, och det blir inte bättre. För trots att jag vet att jag bara skjuter upp det oundvikliga gör jag inte den minsta ansats till att få något gjort. Nej, jag bara sitter här. Stirrar på skärmen. Och väntar på maten.
Den ångestframkallande bokhögen skriker åt mig att göra något åt mig själv—helt förgäves, förstås. Den förstår självklart inte varför jag skriver blogg och helt enkelt dödar tid som jag inte har. Jag förstår inte varför jag skriver blogg och dödar tid som jag inte har. Det bästa är att jag börjar bli mer och mer irriterad på mig själv, lika frustrerad över min egen oproduktivitet som jag kan bli över andras—men jag bryr mig inte. Jag bryr mig, men jag bryr mig inte om att jag bryr mig. Och det spelar ingen roll hur jag än försöker få mig själv att bry mig. Resultatet förbli detsamma. Jag gör ingenting.
Snart blir jag arg på mig själv på riktigt.