Posted 21:21 Jun 22, 2010. Filed under skolan, vänner, framtid. Leave a comment?
Imorgon, 7.30 på morgonen, lyfter mitt och Jonas plan ifrån Skavsta flygplats. Destinationen är Barcelona och början på det som ska bli vårat stora äventyr tillsammans—nämligen Interrail i drygt två och en halv vecka. Jag skulle kunna vara poetisk och säga att hela vår över två år långa vänskap har varit ett enda stort äventyr, och jovisst, det har det verkligen. Men det här är ett annat slags äventyr. Det här är sommaren 2010. Och det här är Europa.
Varje sommar sen jag började på gymnasiet har haft sin egen Jonasvinkel, så att säga. Första sommaren var när vi precis höll på att lära känna varandra och SMSade och träffades som galningar—vi minns alla min fina telefonräkning ifrån USA som var, tja, fyrsiffrig. Andra sommaren var vi två av få som var kvar i stan största delen av tiden och det var minst lika kul det (plus att min telefonräkning var lättare att hantera). I augusti åkte vi dessutom ner till Göteborg ett gäng och såg U2. Vilket var episkt. Mer behöver faktiskt inte sägas om den händelsen.
Det här är alltså vår tredje sommar tillsammans, och på ett sätt är det den sista—sista sommaren innan verkligheten och vuxenlivet på riktigt börjar för oss båda. Vi har tagit studenten och den tid som präglat åtminstone mitt liv de senaste tre åren—det vill säga att gå på Kungsholmens Gymnasium—har lidit mot sitt slut. Inför studenten kände jag bara glädje och spänning och en slags känsla av att ha åstadkommit något. Jag har ändå tagit mig igenom tre år av samhällsvetenskapliga programmet på engelska och, inte för att låta arrogant, men jag har gjort det bra. Slutet av vårterminen var som en tre månader lång fest för att fira att studenten var kommen och att det hela var över.
Men nu när jag har varit arbetslös i drygt två veckor—har det redan gått två veckor?—har jag kommit i kontakt med en ny känsla, en känsla av saknad och vemod över att det är just över. Min tid på KG har minst sagt förändrat allt med mig. Min stil, min personlighet, och hela mitt liv för den delen—allting är annorlunda på ett sätt som inte går att förklara i ord. Ett otroligt viktigt kapitel i mitt liv är slut. Jag kommer att förbli personen jag nu är, och de vänskapsrelationer jag har knutit, som är bland de starkaste och djupaste jag någonsin haft, kommer jag fortsätta att vårda som jag har gjort de senaste åren—om inte mer. Men jag är inte längre en elev på Kungsholmens Gymnasium. Och helt ärligt kommer det aldrig att bli samma sak igen. Så är det bara.
Så just därför är den här sommaren—min sista sommar i Sverige, på riktigt—otroligt viktig för mig. Och trots att jag gärna hade varit kvar i Stockholm hela sommaren och bara varit är jag glad att jag valde att göra den här resan i alla fall. För det är större än stort, och även om jag är nervös, livrädd och paranoid så är jag också överlycklig. För jag gör den med min bästis, min Jonas. För två år sen, när vi precis lärde känna varandra, gav jag ett löfte om att vi någon dag skulle resa tillsammans. För ett år sen började vi prata om att vi borde tågluffa den här sommaren. Och nu ska vi faktiskt göra det. Det känns overkligt. Spännande, men overkligt. Och vet ni vad?
Jag skulle inte gjort det med någon annan. Och jag är glad att jag håller mitt löfte.
Posted 21:24 May 18, 2010. Filed under foto, vänner, självinsikt. Leave a comment?
Idag har varit en underlig dag. Eller, dagen i sig har väl inte varit så underlig, även om den visserligen betydligt skiljt sig ifrån de monotona och tråkiga vardagarna jag lever om och om igen ibland—dagar som varken är bra eller dåliga utan bara är. Nej, detta är inte en sådan dag. Detta är kort och gott en dag som karakteriserats av den mest slumpmässiga blandningen komponenter någonsin. Ledighet, solsken och värme, körsbärsblommor, kvardröjande emokänslor, matte, trevligt sällskap och till och med ond bråd död—hur kan det få plats på ca 12 timmar?
Nu ska jag berätta.
Som en underbar trea som inte behövde skriva nationella i Matte B idag—och därför var ledig—vaknade jag klockan tio och möttes av att solen strålade ner på min balkong. Relativt oberörd av detta (due to reasons not fit for publication) drog jag mig upp ur sängen och förberedde mig för dagens aktiviteter. Plånbok, check. iPod, check. Matteböcker, check. Svart tyllklänning, check. Med solglasögonen i ansiktet och skolväskan över axeln vandrade jag klockan elva ut och mötte den efterlängtade värmen.
Dagens första stopp var Skogskyrkogården—eller rättare sagt blomsteraffären i närheten av Skogskyrkogården. För två dagar sen var det nämligen precis tre år sedan min älskade plastmorfar gick bort och traditionsenligt ville jag besöka hans grav. Efter en lång promenad i hettan—jag höll på att dö av värmeslag!—nådde jag den svalkande skuggan och kunde inte låta bli att slå mig ner på marken och andas ut. Det går inte riktigt att förklara, men en av de stora anledningarna till att jag återvänder dit är för att det är en sanningsframkallande plats. Alla charader och allt jag låtsas försvinner och saker bara forsar ner i huvudet—ord som jag låter bli att tänka för att jag inte tycker om hur de låter. Och det är oerhört skönt att på något sätt dela med sig av det som man inte ens kan berätta för sig själv. Lättad, och något visare, vandrade jag därför tillbaka till tunnelbanan med Markus Krunegård i öronen (ironiskt nog låten “Den Som Dör Får Se / Markus Kyrkogård”) och en beslutsamhet inombords som jag tidigare saknat.
Sedan var det iväg till skolan. Jag vet, jag är en underbar trea som egentligen hade ledigt—men denna underbara trea har också ett nationellt prov i Matte D om två dagar. Efter X antal förvirrande moment—bland annat sökandet efter ett klassrum att vara i—satte sig en liten grupp samhällare med sin fantastiska mattelärarinna för att… Ja, plugga matte. På vår lediga dag. Det kallas engagemang ifrån alla parter, och jag visste inte att detta existerade mellan sammare och matte. Jag visste definitivt inte att det existerade inom mig trots att jag älskar matte. Det är för övrigt helt otroligt hur oorganiserad min skola är. Hur många klassrum har jag inte stormat in i idag för att upptäcka att en stackars klass där har ett prov som ingen annan visste om?
Sist men inte minst fick jag rusa iväg för att träffa min käre vän Anton och hans mycket trevliga vän Patric. Anton går nämligen foto och jag och Patric skulle medverka i hans senaste skolarbete—”emotionella bilder”. Med andra ord, en Patric i vit skjorta och en röd ros på bröstet samt en svartklädd Ariana med nät över ögonen á la begravning. För att inte glömma att Patric hade ett skotthål i pannan och jag hade en uråldrig pistol i handen som Anton smugglat in ifrån Turkiet. Man måste älska den klassiska symboliken i detta scenario. Iförda denna utrustning vandrade vi runt i området kring Slottet och verkade både fascinera och skrämma slag på alla turister. Helt klart mycket produktivt.
Dark, difficult, mysterious and murderous—det var min roll, och ironiskt nog känns den idag mer äkta än det jag som vanligtvis står bakom kameran istället för framför den. För jag är ingen modell. Jag är en fotograf, och jag tror på att bilder säger mer om just fotografen än om objektet, precis som berättelser säger mer om författaren än om det hon skriver om. Men ibland kan jag inte låta bli att le åt ironin att man kan spela någon som man egentligen är men som man aldrig visar för någon. Inte ens för sig själv. Efter denna inte speciellt exceptionella men ändå otroligt udda dag har jag upptäckt saker som jag inser att jag har förträngt för att jag inte vill att någon ska se dem. Och det är väl det som känns konstigast för mig—tanken att jag besitter denna sinnesstämning men har helt förlorat förmågan att berätta om den för andra. Att förklara den, visa den, dela med mig av den. Samtidigt vet jag att vissa saker faktiskt inte har med någon annan att göra och att jag bör bära de själv. Det är en ensam tanke, även om jag vet att det är den rätta—för bördan blir på något sätt tung bara för att jag vet att den bara är min.
Jag tänker avsluta detta otroligt osammanhängande inlägg med mina favoritcitat ifrån idag. Dessa började när solen lös på Patric, men inte på mig, och Anton sa något i stil med: “Men Patric, du är ljuset, hon är mörk och svår.” Senare diskuterade vi det dåliga inflytandet jag har haft över Anton sedan jag lärde känna honom—och tro mig, jag har haft ett dåligt inflytande—och jag förklarar suckande att ja, jag är ond. En blick ifrån Patric granskar min outfit svarar skrattande: “Ja, jag kan se det.”
Jag säger ju det. Jag är mörk och svår, och alldeles, alldeles underbar.
(Ett smakprov av bilderna som togs kan ses här.)
Posted 22:41 Feb 22, 2010. Filed under skolan, vänner. Leave a comment?
Definitionen av en bra dag. Jovars, en endaste fantastisk, mirakulös eller unik händelse kan göra resten av dagen oförglömlig—men ärligt talat, hur ofta händer det? Hur ofta är det egentligen som den begränsade tid som det där underbara skedde väger upp för alla andra timmar där ingenting var spännande alls? Anti-klimax, kallas det. Det gör knappast en dag bra. Faktum är att jag för det mesta avslutar sådana dagar med att stirra på skärmen och undra om min hjärna inte kommer att implodera snart av alla tankar som snurrar omkring. Tankar som är omöjliga att förinta för att ingenting pågår som är värt att glömma sin ångest för. Snacka spänningslöst och händelsefattigt liv.
En bra dag för mig är när det känns som att jag gjorde något med min tid. Att jag var aktiv, att jag ägnade varje sekund åt något som var värt—det behöver inte vara stort, eller speciellt, eller ens produktivt. Att bara springa runt och prata med människor jag känner i skolan i flera timmar i streck är varken speciellt eller produktivt. Men det får mig att känna mig närvarande. Som en levande del av världen. Som att något händer omkring mig. Jag får någon kick utav det, nästan som att jag blir hög på det konstant växlande och varierande sällskapet—en slags självförtroendekänsla som gör mig helt övertygad om att jag är den charmigaste personen på hela planeten. Pratglad, trevlig, rolig och kompis med varendaste jävel på skolan.
Och jag ser tillbaka på dagen och tänker; “Det här var en riktigt bra dag.” Nej, inget utöver det vanliga hände egentligen. Jag varken var eller är exceptionellt lycklig. Men jag är tillfreds med saker. Jag trivs i mig själv. Jag är nöjd med att bara vara jag. Och det är fan den bästa känslan som finns på en måndag.
Posted 12:28 Feb 20, 2010. Filed under kärlek, vänner, självinsikt. Leave a comment?
I mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är en av dem mest minnesvärda—det var ett allmänt konsensus hos en klass som för övrigt aldrig umgåtts med mig på riktigt. Än idag kan jag inte beskriva denna folkskara utan att en smått hatisk ton letar sig in i min röst. Jag kan faktiskt inte beskriva dem alls—orden räcker inte till för att ordentligt förklara vad jag tycker. Det enda jag kan förklara är att deras existens har gjort mig allergisk mot personer som dömer mig utan att veta vem jag är. Utan att prata med mig, utan att känna mig alls.
Fast det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Det finns folk som känner mig väl, och folk som känner mig bättre än vad jag tror att de gör—men ingen som känner mig helt. Man har trots allt många olika sidor som olika personer tar fram på olika sätt. Den ena personen framhäver en sak; den andre får en att glömma det helt. Jag kan räkna upp ett tiotal nära vänner som alla har sin egna tämligen annorlunda version av Ariana. Leo påstår till exempel att jag är bitchig utåt men gullig och romantisk inombords, medan Oskar (engelskt uttal) säger precis tvärtom—att jag låtsas vara en snäll person men egentligen är cynisk och djävulsk. Misch, å andra sidan, håller bara med om att jag är så nära multipel personlighetsstörning man kan komma utan att faktiskt ha det.
Kluven, tilltrasslad och oförutsägbar—det är jag det. Jag kan gå och lägga mig på så bra humör att jag nästan ställer mig på balkongen och sjunger, för att vakna nästa morgon och vara så destruktiv att jag seriöst skulle kunna slå någon, bara för att de pratar med mig. Jag är som en katt som klöser om man kommer för nära, för fort—men som spinner och söker uppmärksamhet när jag sen inte får den. Jag kan vara jättekelig. Jag kan vara oresonligt aggressiv. Jag är knappast ett mellanting. Kalla mig svartvit, kalla mig sinnessjuk; kalla mig precis vad ni vill. Men säg inget utan att veta vad ni pratar om.
Jag är bara jag, och i mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är bara en av dem mest minnesvärda. Det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Kanske är jag dömd till att bli dömd för någon jag inte är—i slutändan är det enda som spelar någon roll min åsikt. Och sen jag träffade dig väljer jag numera en helt annan inställning till mitt vansinne.
“Du är helt galen, men jag älskar dig.”
(Bara för att det här är så otroligt sant och att det gör mig lycklig.)
Posted 18:14 Feb 7, 2010. Filed under fekke, vänner. Leave a comment?
Denna helg har jag varit med om två väldigt olika typer av fekke—båda kvällar har slutat med att jag har en suddig, men ihållande känsla av “WTF?” susande inom mig. Det är inte det att något speciellt skumt har hänt. Jag har varit med om absurdare saker. Jag har definitivt varit med om mer random saker. Men på något sätt vet jag att det har varit en bra helg om det har hänt så mycket att jag nästan får minnesluckor—inte på grund av fyllan, utan på grund av att min hjärna inte klarar av att behandla så mycket information samtidigt som oundvikligen tas in under fyllan.
I fredags var det Jello Shot Night hemma hos Maddie med ett trevligt gäng på åtta personer (50/50 tvåor och treor, 75% tjejer, och 100% Kungsholmare). Syftet med det hela var nämligen att ingen av oss hade provat jello shots förut. Vi ville göra detta. Vi hade ingen aning om hur man skulle göra, och vi hade verkligen ingen aning om hur det skulle smaka—men trots detta lät det som en utmärkt idé. Sagt och gjort; jordgubbsgelé tillagades, vodkan tillsattes och en skål samt åtta improviserade shotglas ställdes i kylskåpet. Men när det äntligen var dags att konsumera vårat mästerverk visade det sig att inte en endaste person i sällskapet tyckte om det! Tvärtom—det var verkligen äckligt! Ungefär som vodka i geléform vars konsistens gjorde att vissa mådde smått illa. Inte av alkoholen, utan konsistensen. Det hela slutade med att jag och min kära vän Ibige—som aldrig varit full tidigare—satt med varsinn sked och slevade i oss alkogeggan helt själva. Han förlorade sin fylleoskuld till rosa gelé. Det blir inte bättre än så.
I lördags var det megafödelsedagsfirande för min del. Det råkade vara så att jag hade dubbelbokat mig—jag är ju trots allt för populär för mitt eget bästa—och var tvungen att fixa detta på något vänster. Ingenting är omöjligt och jag vägrade helt enkelt välja. Lösningen löd därför—gör båda! Först ut var Maddies pojkvän Johan som firade sin 20-årsdag. Detta innebar stor lokal, mycket folk som jag absolut inte kände och drinkar för 30 spänn, ett pris som i alla fall ger mig ultimata förfekkevibbar. Så småning om rörde jag mig—på bra humör, och smått påverkad—till Ace för att fira Signes kompis Ebba som fyller 19 år idag. Detta visade sig vara en mycket intressant kväll—när vi kom dit var i princip hela stället fyllt med Norrabarn! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kände mig som en minoritet, en utrotningshotad art. Nästan alla personer jag pratade med presenterade sig och sa att de gick på Norra Real. De var dessutom väldigt trevliga också. Nu kanske jag måste släppa mina fördomar om andra innerstadsskolor.
En fullspäckad helg, med andra ord. Eller mer en fullspäckad och tröttsam helg—natten mellan fredagen och lördagen sov jag nämligen på en soffa med Ibige, vilket inte precis genererar bra sömn. Eller sömn överhuvudtaget. Detta blev uppenbart när jag vaknade idag och upptäckte att klockan var tio i tolv. Jag skulle träffa Jonas halv ett. I stan.
Jag har aldrig sagt att jag lever mitt liv på ett nyttigt sätt.
Posted 00:36 Jan 28, 2010. Filed under musik, vänner, livsåskådning. Leave a comment?
Låten My Secret av Anna Ternheim inleds på följande vis:
Today must have been one of the strangest days. Some would say that you don’t find love that way. The best days are not planned, by common sense, by lack of time… You just happen to be where everything feels fine.
Även om mitt liv för tillfället mest består av planerade dagar—det blir lätt så med skola, jobb, föreningar, skola, familj, vänner, skola, utgång, skola, skola—så håller jag fullständigt med om detta. De bästa sakerna i mitt liv har jag ofta träffat på av rena sammanträffandet—sådant som jag praktiskt taget har snubblat in på utan att riktigt förstå vad som har hänt eller hur det hände. Kanske är det trots allt just turen som är en del av skönheten. Vi människor spenderar enorma mängder tid med att sträva efter ting som livet ofta råkar kasta åt vårat håll så fort vi har slutat leta efter det. Kaoset vi även gillar att kalla slumpen har nämligen en kuslig tendens att förstå vår vilja bättre än vi gör.
Oplanerade dagar har möjligheten att bringa oss den slags lycka som inte går att planera. Man kan vakna på morgonen och må precis lika vardagligt som man gjorde dagen innan, för att senare komma hem och anse att man nyss hade den bästa dagen i sitt liv… Eller åtminstone den roligaste dagen på väldigt länge. Jag har märkt att impulsiva beslut mer eller mindre går hand i hand med konstiga händelser. Som när man oplanerat umgås med någon och får frågan om ens moder ogillar denne—för att sedan springa in i sagda moder när hon är ute med sina väninnor (för att inte nämna att hon tror att man är hemma och äter middag, inte på stan med sitt ex). Otippat? Ja, och dessutom hysteriskt kul.
På diverse sociala tillställningar blir jag mest ivrig över att berätta historier som inte skulle ha inträffat om jag följt min kalender och faktiskt gjort det jag måste göra. Visst, nu ligger jag här och fördriver tiden med att skriva blogg när jag egentligen borde plugga. Tidigare ikväll satt jag på Odenplans tunnelbanestation—där jag hamnat av just en sådan där knasig slump—när jag egentligen borde åkt hem och pluggat. Och när jag har lagt upp det här kommer jag att stänga av datorn och gå och lägga mig när jag egentligen borde sätta igång och plugga. För jag är förbannat trött. Kan knappt hålla ögonen öppna. Det är nog ett tecken på att detta inlägg håller på att ta slut.
För att då avsluta detta smått flummiga—och inte särskilt välskrivna, jag skyller på tröttheten—inlägg vill jag dela med mig av ett av mina favoritcitat ifrån den underbara tjejserien Sex and the City: Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens.
Posted 11:35 Jan 25, 2010. Filed under random rant, vänner. Leave a comment?
Hamnade igår i en mycket intressant diskussion med mina goda vänner Signe och Oskar (uttalas på engelska—anledningen till detta är att jag har två Oskar i mitt liv, en som jag talar svenska och en som jag talar engelska med). Man kan väl snarare säga att det var flera intressanta diskussioner. Det brukar bli så när man är med folk som följer något otroligt udda tankebanor.
En sak som vi kom in på var om Oskars “manliga” besatthet av explosioner har att göra med att han är en bög i garderoben eller helt enkelt en framtida terrorist. Man börjar undra, liksom. Hur många killstereotyper får egentligen plats i en individ utan att det blir suspekt? Det verkar nästan för tonårspojke—och tro mig, jag känner många sådana—för att jag ska kunna låta det passera utan att undersöka saken vidare. Jag skulle trots allt aldrig kunna ha vänner som egentligen hör hemma i en amerikansk High School-film.
Stereotyper, då. Jag har alltid ansett att även om man för det mesta ska ta dem med en nypa salt—det är trots allt därför vi kallar dem stereotyper—så måste det finnas en anledning till att just de fördomarna är permanenta. Alla vet om dem, alla erkänner dem. De är verkliga och det är värt att försöka se verkligheten i dem. För väldigt länge sen lärde jag mig nämligen att se just sanningen som en yinyang-symbol—i varje sanning finns en gnutta lögn, och i varje lögn finns en gnutta sanning.
Så vad gör det mig om min kompis tycker om bilar, actionfilmer och förstås, förstås, den omåttligt populära TV-serien How I Met Your Mother? Om man verkligen vill gå emot stereotyper ska man inte bry sig om när andra saker ter sig på ett stereotypiskt vis. Man ska inte se fördomarna överhuvudtaget, man ska inte ens låtsas om att de finns; man ska bara låta personer vara som de är. Det är att verkligen “break the norms”. Om det är något att sträva efter kan jag dock omöjligt veta eller bestämma mig för—jag trivs rätt bra i normerna. Men jag är ju jag.
Och vad vi kom fram till gällande Oskar och hans explosionsfetisch? Ja, vem har sagt att han inte kan vara både gay och självmordsbombare? They’re not mutually exclusive; he might just as well be a homosexual terrorist in a box.
