den enda sammaren som gillar matte

Posted 12:04 Mar 3, 2010. Filed under skolan, självinsikt. Leave a comment?

Det är svårt att smälta att det är över. Jag har ägnat över ett halvår åt det här, givit det mitt allt—många långa dagar och nätter. Det har funnits stunder då jag trott att det aldrig skulle fungera. Det har definitivt funnits stunder då jag undrat om jag inte har missbedömt mina förmågor och tagit mig vatten över huvudet. Men nu står jag här, och den 45 sidor långa vetenskapliga rapporten är färdigställd—projektarbetet har lidit mot sitt slut. Jag och Signe, vi gjorde det faktiskt. Vi upptäckte sanningen bakom fördomarna. Vi har tillgång till materialet som skulle kunna starta ett krig mellan naturare och sammare.

Det finns nog ingen som har så mycket insikt i relationen mellan dessa två program som jag och Signe har. Vår undersökning har täckt det mesta—vilka som pluggar mest, skolkar mest, festar mest… Framför allt vet vi vilka både naturare och sammare tror pluggar, skolkar och festar mest. Vi vet vilka fördomar som finns. Vi vet också vilka av dem som är rena myten—och vilka som faktiskt bara råkar vara sanningen. Det är en märklig kunskap att besitta, speciellt för mig. Det är nämligen så att all inspiration till projektet kom ifrån de många fördomar som jag och Signe har gällande varandras utbildning.

Jag har aldrig sett mig själv som en typisk sammare, och flera gånger har folk fått höra vilket program jag går för att sedan utbrista; “Va, jag trodde att du gick natur?!”. Jag pluggar rätt ofta, jag skolkar nästan aldrig, jag tycker om och är duktig på matte och jag skrattar åt otroligt nördiga skämt. Jag föredrar konkreta saker som jag kan se, röra och förstå, ren fakta som begränsar sig alldeles av sig självt inuti mitt huvud. Jag ser världen på ett sådant svartvitt sätt—antingen är det rätt eller fel, si eller så. Det är det som gör allting samhällsvetenskapligt smått obegripligt för mig. Det fullständigt badar i olika nyanser av grått som min rationaliserade hjärna inte förstår sig på. Och ja, jag har många gånger undrat varför jag då valde Samhällsvetenskapligaprogrammet.

Jag valde samhälle för att jag ville kunna förklara människor för mig själv. Jag ville utvecklas, ville lära mig analysera något som jag verkligen inte förstod alls, inte med de kunskaper som jag då hade tillgång till. Jag ville kunna skriva meterlånga uppsatser om absolut ingenting och ändå få MVG för det. Jag ville ta mig an en utmaning.

Det första året ville jag med jämna mellanrum byta till natur. Det andra året försökte jag istället förgäves använda mig av min naturiga sida i mitt sammiga skolarbete. Jag har aldrig känt att jag hört hemma i det programmet jag läser, och de som kände mig på den tiden minns med allra största säkerhet hur jag löste det dilemmat; “jag är en naturare i själen”. Och så har det låtit de senaste åren. Jag är en naturare i själen.

Men nu när jag går i trean inser jag hur mycket jag har påverkats av att gå samhälle. Förändringen har skett långsamt, nästan utan att jag har märkt den, men den har skett. Jag hör naturare prata och det enda som når mina öron är “blah blah blah random geeky lingo I can’t be bothered to understand blah blah blah”. Jag orkar inte för fem öre sätta mig och plugga när jag kan vara ute och fekka hela natten lång. Jag har myntat begreppet “sammarens tre gyllene regler”—de enda tre meningarna man måste kunna yttra för att ta sig igenom alla tre åren på gymnasiet. Mitt favoritämne är religion. Jag antingen nästintill somnar på eller skolkar naturkunskapslektionerna. Det må verka smått efterblivet att inse detta några månader innan jag tar studenten, men jag är en sammare—allmänbildad, rolig, känslosam, fåfäng, kanske inte särskilt intelligent, festande, skolkande, och alldeles, alldeles underbar. Och jag är stolt över det. Jag är en stolt sammare i hjärta och själ.

(För övrigt är de tre gyllene reglerna som följer: det är en definitionsfråga, det beror på vilket perspektiv man ser det ifrån och allting är relativt.)