skillnaden mellan lögn och lek

Posted 02:50 Mar 11, 2010. Filed under random rant, självinsikt, livsåskådning. Leave a comment?

“I don’t know, it was the only thing I ever liked doing, pretending to be someone else.“ Det föregående är ett citat ifrån en av mina favoritfilmer, Garden State. På sistone har jag tänkt väldigt mycket på det där citatet och speciellt min personliga relation till skådespeleri (och dess många variationer). Det har antagligen väldigt mycket att göra med att jag imorgon—eller rättare sagt, senare idag—ska medverka i en pjäs, och har därför gått på X antal repetitioner de senaste veckorna.

Jag har aldrig sett mig själv som en särskilt bra skådespelerska—eller rättare sagt, inte en som kan spela vem som helst, när som helst, bara för skojs skull. Att jag däremot anser att jag är betydligt duktigare på att låtsas saker i det verkliga livet är en annan femma. Jag har definitivt personlig erfarenhet av att se mig själv i spegeln och ärligt talat inte veta vem jag egentligen är. Jag har dragit nödlögner många gånger om, jag har ljugit om fullständigt slumpmässiga saker för att sedan stanna upp och tänka—wow, that wasn’t even remotely true. Jag har skapat och levt mina egna versioner av verkligheten i vilka jag framför allt har ljugit för mig själv. Och visst, ärlighet är moraliskt viktigt för mig. I min svartvita syn av världen finns sant och falskt, fakta och fiktion, verklighet och fantasi… Det finns falska verkligheter, och verkliga lögner. Och mitt i hela smeten finns det där konceptet skådespeleri.

Jag tror helhjärtat på att alla spelar åtminstone en roll, har minst en fasad—jag har i alla fall flera stycken och jag har dem av olika skäl. Ibland för att jag är osäker på mig själv, ibland för att jag inte vågar visa eller vara mig själv, men allra oftast för att jag helt enkelt inte vill avslöja mitt innersta jag för hela världen. Oavsett om det handlar om självförtroende eller privatliv eller multipel personlighetsstörning har jag många “karaktärer i mitt förråd” som jag kan borsta av när omständigheterna kräver det. Det är som maskeraddräkter som jag kan sätta på och ta av vid behov—beroende på hur jag använder mig av den förmågan balanserar mitt vardagsskådespeleri på en hårfin linje mellan oskyldig låtsaslek och ren lögn.

Det finns saker som man säger för att man vill att de ska vara sanna, och saker som man låter bli att säga för att man inte tycker om hur de låter—på det sättet kan man skapa sig sin egen omvärld. Jag har gjort det och helt ärligt gör jag det fortfarande—lever delvis i en illusion för att jag föredrar det över verkligheten. Hela relationer jag har haft och fortfarande har med människor liknar mest ett gemensamt avtal att bara låtsas. Och det är väl det som jag undviker att tala om för mig själv. “Vaddå du och jag, det finns inget du och jag; vi är bara en låtsaslek, en lögn jag har dragit för mig själv om och om igen för att jag önskar att den var sann. En inbillning av en vänskap som inte existerar på riktigt men som jag har tvingat dig att delta i för att jag inte vill leva utan den.”

Alla spelar en roll. Jag spelar en roll varje dag, inte bara imorgon när jag kliver upp på scenen och helt plötsligt ska vara lillasyster till en knarkare, och dessutom flera år yngre. En mycket känd man sade en gång: “All the world’s a stage, and all the men and women merely players.” Jag anser att detta är helt korrekt. Jag vill också tillägga att livets höjdpunkter är när man lyckas finna den sällsynta pausen mellan akterna.

“It’s funny how putting on a sexy dress and a pair of heels, your hair slightly messed up and your eyes painted like smokey seduction, can make you feel so good about yourself. At least, knowing that I think that I look hot makes me more confident, more outgoing and almost more fun to be with. It’s like putting on your personality the same way you put on an outfit. There’s Sexy Ariana, Cute Ariana, Serious Ariana, Hippie Ariana… And then there are those people who make you forget what you look like, or act like, and just become someone else. Someone that has nothing to do with your outfit or your smokescreen. Something pure and innocent, somehow. At least that’s what it’s like for me. At least that’s what it’s like with you. And I find, that I feel good about myself in a hundred different, new, unexpected ways—happiness that lasts long after I undress and hang my social masks on the wall. A warm sense of having been seen—and being genuinely blessed with feeling absolutely, radiantly, everlastingly beautiful.”