det handlar bara om hela mitt liv

Posted 11:33 Apr 5, 2010. Filed under självinsikt, framtid. Leave a comment?

Den 14 september. Eller den 24 september, beroende på vilket universitet jag slutligen bestämmer mig för att spendera de närmaste fyra åren på—men skillnaden spelar egentligen ingen roll. Förvisso, jag är ganska säker på att jag i början av september kommer att tycka att de där tio dagarna visst spelar roll. Men i det stora hela? Jämfört med de arton åren jag levt i Stockholm? Jämfört med resten av min utbildning? Resten av mitt liv? Tio dagar är ingenting. Till och med de fem månaderna till själva september verkar, när man ser på det på det sättet, som alldeles skrattretande obetydlig tid.

Jag har alltid vetat vad jag vill med mitt liv. Inte precis vad jag ska plugga, eller vad jag vill jobba som—men hur, var och när jag ska göra det. Ända sen mellanstadiet har jag vetat att jag skulle gå på Kungsholmens gymnasium för att sedan flytta utomlands. Visst, jag har tvivlat på mitt val, men det har alltid slutat med att jag har fortsatt på samma väg som jag hela tiden föreställt mig. När jag startade mitt UCAS-konto förra hösten var det något som jag trodde att jag tänkt över ordentligt. Jag hade ju tänkt på det sen jag var tio år gammal—Storbritannien var uppenbart för mig. Jag ifrågasatte det inte, för det var självklart att jag skulle åka dit. Min framtid har alltid varit viktig för mig och även om jag inte kunnat föreställa mig resten av den på något konkret sätt, eller överhuvudtaget, har jag alltid haft just den saken. Universitetet. Utomlands.

Det var inte ett svårt val. De få saker som skulle kunna hindra mig har aldrig varit ett problem. Min mor skulle aldrig tillåta mig att stanna “för hennes skull”, och de flesta av mina vänner har flyttat, flyttar samtidigt som mig, eller kommer att flytta strax efter mig. Det har funnits få saker som bundit mig till Stockholm och till Sverige så starkt att jag seriöst funderat på att inte åka. Min bästis Jonas var en av dem—en person som jag är lite onaturligt känslomässigt fäst vid, som jag hört ihop med bara för att vi är ett vi. Men han har alltid sagt att jag måste flytta för att han ska ha någon att komma och hälsa på och han har aldrig uttryckt att han inte vill att jag ska flytta. Detsamma, eller i alla fall något liknande, gäller min pojkvän Leo. Han har alltid vetat att jag ska flytta. Men han är också personen som fått mig att inse, på riktigt, vad det innebär.

Jag har inte tagit den här flytten särskilt allvarligt, kan man säga. Lite för lättsamt och lite naivt har jag längtat och längtat och längtat till september, till Skottland, till mitt nya liv. Men för varje person omkring mig som det slår att jag flyttar—och det har slagit de flesta, dock långt ifrån alla—för varje sak jag inser att jag lämnar bakom mig, inser jag hur stort det är egentligen. Hela mitt liv har jag bara sett en framtid och det är framtiden som jag valde när jag var tio år gammal. Men när man väljer något väljer man automatiskt bort något annat—och på sistone har jag börjat se värdet av den där framtiden som jag faktiskt valde bort. Och det är en smärtsam insikt. För första gången ser jag inte bara Glasgow som en möjlighet—och en fantastisk möjlighet är det—utan som en uppoffring. För jag ger ju upp något. Det går upp för mig varje dag hur mycket Stockholm betyder för mig och hur svårt det kommer att vara att lämna det.

Jag vill inte att någon ska tro att det här är lätt för mig. Det är otroligt svårt, och det blir svårare för varje månad som går. Att mina nära och kära har accepterat mitt val är en sak. Nu måste jag lära mig att acceptera det också—att acceptera konsekvenserna. För hur skrämmande tanken än är så är mitt val slutgiltigt och det går inte att överklaga.

Om fem månader flyttar jag. Fram tills dess tänker jag leva mitt liv som vanligt, och jag tänker inte ta avstånd till det bara för att göra det lättare för mig att släppa taget sen. Jag tänker ge allt och sen får det göra så ont det vill. Som Oskar (svenskt uttal) sa till mig innan han flyttade till Lund förra hösten—vi “förlorade” honom, men han förlorade alla oss. Samtidigt vet jag att Lund förmodligen är det bästa valet han gjort i sitt liv.

Det handlar bara om hela mitt liv. Och jag vet att jag inte kommer att ångra mig.