utan någon annans tillstånd

Posted 22:57 May 31, 2010. Filed under random rant, framtid. Leave a comment?

“Alla förväntar sig saker av mig. De förväntar sig att jag ska vara som min familj, att jag ska bete mig som mina släktingar, att jag ska uppfylla min genetiska potential. De säger att jag har tur som kan bli vad jag vill och sedan förväntar de sig att jag vill något stort! Som att de förutsätter att jag skulle vilja något stort bara för att jag kan! För att jag borde, för att jag måste!” Flickan gick fram och tillbaka i det övergivna klassrummet. För varje steg hon tog flög dammkornen omkring hennes stövelklädda fötter och hennes händer for runt i stora gester. I närheten satt en pojke bekvämt nerhasad i sin stol och såg roat på henne när hon tillslut nådde väggen och vände tillbaka. “Jag vill inte något stort. Jag vill sitta i mitt fönster eller under ett träd i parken och skriva. Och fotografera. Det är allt jag begär.” Hon stannade och stirrade upp i taket, tog ett djupt andetag och försökte förhindra att hennes ögon svämmade över av de salta, fuktiga tårarna. Flickan visste inte varför hon grät—om det var frustration, rädsla, sorg eller ren och skär ilska. Men hon grät. “För i helvete, jag borde ingenting, jag måste ingenting! Vi lever i en tid av mörker och ond, bråd död, och världen går under—jag vet! Klart som fan att jag vet och jag vet att jag borde bry mig! Men jag bryr mig inte, ni kan få alla jävla problem och konflikter mellan himmel och jord ni vill. Ha ert löjliga krig mot allt och alla. Allt jag vill ha är mitt liv, min sanning och min konst.“
- Skrivet mars 2008

Jag har hört att jag är en principmänniska. Att jag är en person med integritet vars personliga moral är otroligt viktig för henne. Och jag tvivlar sällan på detta påstående—även om jag ibland undrar huruvida det gör mig till en bra eller dålig person. Min personliga moral överensstämmer nämligen inte alltid med allmänt konsensus.

Däremot är det sällan personer som förstår varför min personliga moral är så pass viktig för mig. För att vara helt ärlig tror jag inte att någon förstår det—jag kan i alla fall inte minnas att jag någonsin erkänt det för någon. Det är inte ofta man framhäver sina brister, speciellt inte när det är något så fundamentalt, så grundläggande som att vara fatalt misslyckad på att ha åsikter. Förvisso, jag har åsikter. Jag har tankar och känslor och åsikter så det räcker och blir över och jag har varken tid eller energi till att uttrycka dem. Men framförallt har jag varken mod eller styrka att stå för det jag tror på—eller för den delen att ens ha något att stå för. Jag är feg, och det är den bittra sanningen.

Någonstans inom mig fattas det något vitalt. En stark, definierande och väsentlig substans som jag antingen har förträngt, glömt bort eller helt enkelt aldrig haft på riktigt. Ja, jag vet allt om vem jag är och hur jag fungerar—men innehåll? Vad innehåller jag? Ingenting konkret, ingenting stabilt och inget, absolut inget som man kan kalla för en värdering. Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det—ideologi, filosofi, livsåskådning, allmän ståndpunkt. Vilket namn man än ger det kvittar det. Jag flyter fram och tillbaka och in och ut och folk säger saker till mig och folk argumenterar om saker för mig och jag vet aldrig riktigt vart jag hör hemma. Vad min plats är i det stökiga, komplicerade virrvarret som är våra liv.

Jag har ingenting—förutom min personliga moral. Jag tror på frihet, jag tror på lojalitet, jag tror på val, konsekvenser och ansvar och mer än allt annat tror jag på sanningen. Jag har alltid sagt att mitt högsta mål i livet är att vara minnesvärd. Men jag tror att jag ändrar mig. Mitt högsta mål i livet är att leva ett ärligt liv, och då menar jag inte bara att vara en god, sanningsenlig och etiskt fulländad person—utan jag menar att inte leva en lögn. Att leva det liv jag ärligt, innerligt och på riktigt vill leva utan alla kan, borde och måste. Det liv som jag har valt. Det liv som ärligt är mitt.

En åsikt, och en endaste riktigt stark värdering. Jag står på en liten, liten klippa—den är skakig, instabil och stundvis fullständigt obetydlig för resten av världen. Men den är min. Jag har valt att stå på den och jag väljer att stå kvar oavsett hur idiotiskt det verkar för andra. Det är det absolut viktigaste i världen för mig, för jag har valt det utifrån något äkta, utifrån kärnan i min person. Ett beslut som jag äger utan någon annans tillstånd.