att göra europa osäkert

Posted 21:21 Jun 22, 2010. Filed under skolan, vänner, framtid. Leave a comment?

Imorgon, 7.30 på morgonen, lyfter mitt och Jonas plan ifrån Skavsta flygplats. Destinationen är Barcelona och början på det som ska bli vårat stora äventyr tillsammans—nämligen Interrail i drygt två och en halv vecka. Jag skulle kunna vara poetisk och säga att hela vår över två år långa vänskap har varit ett enda stort äventyr, och jovisst, det har det verkligen. Men det här är ett annat slags äventyr. Det här är sommaren 2010. Och det här är Europa.

Varje sommar sen jag började på gymnasiet har haft sin egen Jonasvinkel, så att säga. Första sommaren var när vi precis höll på att lära känna varandra och SMSade och träffades som galningar—vi minns alla min fina telefonräkning ifrån USA som var, tja, fyrsiffrig. Andra sommaren var vi två av få som var kvar i stan största delen av tiden och det var minst lika kul det (plus att min telefonräkning var lättare att hantera). I augusti åkte vi dessutom ner till Göteborg ett gäng och såg U2. Vilket var episkt. Mer behöver faktiskt inte sägas om den händelsen.

Det här är alltså vår tredje sommar tillsammans, och på ett sätt är det den sista—sista sommaren innan verkligheten och vuxenlivet på riktigt börjar för oss båda. Vi har tagit studenten och den tid som präglat åtminstone mitt liv de senaste tre åren—det vill säga att gå på Kungsholmens Gymnasium—har lidit mot sitt slut. Inför studenten kände jag bara glädje och spänning och en slags känsla av att ha åstadkommit något. Jag har ändå tagit mig igenom tre år av samhällsvetenskapliga programmet på engelska och, inte för att låta arrogant, men jag har gjort det bra. Slutet av vårterminen var som en tre månader lång fest för att fira att studenten var kommen och att det hela var över.

Men nu när jag har varit arbetslös i drygt två veckor—har det redan gått två veckor?—har jag kommit i kontakt med en ny känsla, en känsla av saknad och vemod över att det är just över. Min tid på KG har minst sagt förändrat allt med mig. Min stil, min personlighet, och hela mitt liv för den delen—allting är annorlunda på ett sätt som inte går att förklara i ord. Ett otroligt viktigt kapitel i mitt liv är slut. Jag kommer att förbli personen jag nu är, och de vänskapsrelationer jag har knutit, som är bland de starkaste och djupaste jag någonsin haft, kommer jag fortsätta att vårda som jag har gjort de senaste åren—om inte mer. Men jag är inte längre en elev på Kungsholmens Gymnasium. Och helt ärligt kommer det aldrig att bli samma sak igen. Så är det bara.

Så just därför är den här sommaren—min sista sommar i Sverige, på riktigt—otroligt viktig för mig. Och trots att jag gärna hade varit kvar i Stockholm hela sommaren och bara varit är jag glad att jag valde att göra den här resan i alla fall. För det är större än stort, och även om jag är nervös, livrädd och paranoid så är jag också överlycklig. För jag gör den med min bästis, min Jonas. För två år sen, när vi precis lärde känna varandra, gav jag ett löfte om att vi någon dag skulle resa tillsammans. För ett år sen började vi prata om att vi borde tågluffa den här sommaren. Och nu ska vi faktiskt göra det. Det känns overkligt. Spännande, men overkligt. Och vet ni vad?

Jag skulle inte gjort det med någon annan. Och jag är glad att jag håller mitt löfte.