Posted 00:36 Jan 28, 2010. Filed under musik, vänner, livsåskådning. Leave a comment?
Låten My Secret av Anna Ternheim inleds på följande vis:
Today must have been one of the strangest days. Some would say that you don’t find love that way. The best days are not planned, by common sense, by lack of time… You just happen to be where everything feels fine.
Även om mitt liv för tillfället mest består av planerade dagar—det blir lätt så med skola, jobb, föreningar, skola, familj, vänner, skola, utgång, skola, skola—så håller jag fullständigt med om detta. De bästa sakerna i mitt liv har jag ofta träffat på av rena sammanträffandet—sådant som jag praktiskt taget har snubblat in på utan att riktigt förstå vad som har hänt eller hur det hände. Kanske är det trots allt just turen som är en del av skönheten. Vi människor spenderar enorma mängder tid med att sträva efter ting som livet ofta råkar kasta åt vårat håll så fort vi har slutat leta efter det. Kaoset vi även gillar att kalla slumpen har nämligen en kuslig tendens att förstå vår vilja bättre än vi gör.
Oplanerade dagar har möjligheten att bringa oss den slags lycka som inte går att planera. Man kan vakna på morgonen och må precis lika vardagligt som man gjorde dagen innan, för att senare komma hem och anse att man nyss hade den bästa dagen i sitt liv… Eller åtminstone den roligaste dagen på väldigt länge. Jag har märkt att impulsiva beslut mer eller mindre går hand i hand med konstiga händelser. Som när man oplanerat umgås med någon och får frågan om ens moder ogillar denne—för att sedan springa in i sagda moder när hon är ute med sina väninnor (för att inte nämna att hon tror att man är hemma och äter middag, inte på stan med sitt ex). Otippat? Ja, och dessutom hysteriskt kul.
På diverse sociala tillställningar blir jag mest ivrig över att berätta historier som inte skulle ha inträffat om jag följt min kalender och faktiskt gjort det jag måste göra. Visst, nu ligger jag här och fördriver tiden med att skriva blogg när jag egentligen borde plugga. Tidigare ikväll satt jag på Odenplans tunnelbanestation—där jag hamnat av just en sådan där knasig slump—när jag egentligen borde åkt hem och pluggat. Och när jag har lagt upp det här kommer jag att stänga av datorn och gå och lägga mig när jag egentligen borde sätta igång och plugga. För jag är förbannat trött. Kan knappt hålla ögonen öppna. Det är nog ett tecken på att detta inlägg håller på att ta slut.
För att då avsluta detta smått flummiga—och inte särskilt välskrivna, jag skyller på tröttheten—inlägg vill jag dela med mig av ett av mina favoritcitat ifrån den underbara tjejserien Sex and the City: Sometimes we need to stop analyzing the past, stop planning the future, stop figuring out precisely how we feel, stop deciding exactly what we want, and just see what happens.
Posted 23:12 Jan 26, 2010. Filed under familj, självinsikt, framtid. Leave a comment?
Kom för drygt en timme sedan hem ifrån det så kallade jobbet—nämligen att sitta barnvakt. Jag säger “det så kallade jobbet” eftersom jag egentligen inte anser att det är ett jobb. Jag tycker om att passa mina barn, och när det så småning om är dags för mig att gå lämnar jag lägenheten med en varm, mysig känsla inombords. Det är en av få stunder jag känner mig som en omtänksam person och framför allt en bra förebild.
Jag har tidigare varit skeptisk mot barn—eller rättare sagt, jag har varit skeptisk mot idéen att jag någon gång i framtiden skulle skaffa barn. I mina olika framtidsvisioner har jag för det mesta varit barnlös. Jag är alldeles för inställd på att göra karriär, på att resa, skriva, fotografera och ägna resten av mitt liv åt självförverkligande för att tänka mig att vara mamma ovanpå det. För jag inser att det är en nästan livslång—eller åtminstone 18 år lång—investering. Det är en roll som kräver tid och energi och till viss del självuppoffring. Jag är bara inte sådan som person att jag frivilligt kan tänka mig att vara självuppoffrande—och jag är helt klart självisk nog att vilja behålla min tid och energi för mig själv. För att inte tala om att bära ett sådant stort ansvar för en annan individ… Det är läskigt, och det skulle slita ifrån mig det jag värderar högst av allt. Min frihet.
Med andra ord; jag har inte kunnat se mig själv som en bra mamma, jag har ärligt talat varit fullständigt oförmögen av att föreställa mig att jag kan vara en bra mamma.
Men sen kommer barnvaktssittandet in i bilden. Jag har under kvällen druckit cirka 3 koppar kaffe, fyllt baksidan på mobilen med klistermärken och sedan blockerat monster och vampyrer ifrån sovrummet, tålmodigt och med ett betryggande leende på läpparna. För när jag väl sitter där på sängkanten är det något som sätter igång inom mig. Det är en våg av ömhet som sköljer över min kropp och gör att jag omöjligt kan gå därifrån förrän jag är säker på att mina pojkar sover sött. Och det slutar ändå med att jag står där i dörröppningen och vaktar en stund till. För ingenting är viktigare än att vara där jag är.
Den varma och mysiga känslan inombords kan endast beskrivas i ett ord—modersinstinkt.
Jag kan knappt föreställa mig den glädje mina egna barn skulle tillföra i mitt liv om det är såhär jag känner efter att ha suttit barnvakt. Jag tror att jag vill ha barn, trots allt. Den där självuppoffringen som jag tidigare ställt mig tvärt emot verkar helt plötsligt inte så farlig. Tvärtom; det fria livet jag åtrått bleknar helt plötsligt i jämförelse med alternativet. Att vara behövd, att vara allt för någon som helt förlitar sig på att man finns, som älskar en gränslöst. Gränslös och osjälvisk kärlek känner man bara för sina barn. Och jag tror att jag skulle kunna vara en bra mamma—för jag skulle definitivt älska mina barn så.
Posted 11:35 Jan 25, 2010. Filed under random rant, vänner. Leave a comment?
Hamnade igår i en mycket intressant diskussion med mina goda vänner Signe och Oskar (uttalas på engelska—anledningen till detta är att jag har två Oskar i mitt liv, en som jag talar svenska och en som jag talar engelska med). Man kan väl snarare säga att det var flera intressanta diskussioner. Det brukar bli så när man är med folk som följer något otroligt udda tankebanor.
En sak som vi kom in på var om Oskars “manliga” besatthet av explosioner har att göra med att han är en bög i garderoben eller helt enkelt en framtida terrorist. Man börjar undra, liksom. Hur många killstereotyper får egentligen plats i en individ utan att det blir suspekt? Det verkar nästan för tonårspojke—och tro mig, jag känner många sådana—för att jag ska kunna låta det passera utan att undersöka saken vidare. Jag skulle trots allt aldrig kunna ha vänner som egentligen hör hemma i en amerikansk High School-film.
Stereotyper, då. Jag har alltid ansett att även om man för det mesta ska ta dem med en nypa salt—det är trots allt därför vi kallar dem stereotyper—så måste det finnas en anledning till att just de fördomarna är permanenta. Alla vet om dem, alla erkänner dem. De är verkliga och det är värt att försöka se verkligheten i dem. För väldigt länge sen lärde jag mig nämligen att se just sanningen som en yinyang-symbol—i varje sanning finns en gnutta lögn, och i varje lögn finns en gnutta sanning.
Så vad gör det mig om min kompis tycker om bilar, actionfilmer och förstås, förstås, den omåttligt populära TV-serien How I Met Your Mother? Om man verkligen vill gå emot stereotyper ska man inte bry sig om när andra saker ter sig på ett stereotypiskt vis. Man ska inte se fördomarna överhuvudtaget, man ska inte ens låtsas om att de finns; man ska bara låta personer vara som de är. Det är att verkligen “break the norms”. Om det är något att sträva efter kan jag dock omöjligt veta eller bestämma mig för—jag trivs rätt bra i normerna. Men jag är ju jag.
Och vad vi kom fram till gällande Oskar och hans explosionsfetisch? Ja, vem har sagt att han inte kan vara både gay och självmordsbombare? They’re not mutually exclusive; he might just as well be a homosexual terrorist in a box.
Posted 11:10 Jan 24, 2010. Filed under fekke, kärlek, självinsikt. Leave a comment?
Jag har alltid velat se mig själv som en äventyrare. En sådan som lever för att möta utmaningar, som aldrig tackar nej till att prova något nytt—speciellt inte om det är farligt eller förbjudet. Det är spännande att aldrig veta precis vad som händer eller vart man hamnar. Att jag samlar på erfarenheter är inte något jag döljer. Tvärtom; jag är stolt över att vara så ombytlig, så oförutsägbar och smått kaotisk. Den eviga singeltjejen. Adrenalinsökaren konstant på flytt eller flykt. Självklart har jag stött på ett och annat som fått mig att vilja stå still, och jag är bekant med känslan av förlust—en stark ovilja att gå vidare ifrån något som det egentligen är dags att glömma. Men i det stora hela är jag mer en “släppa taget och kasta mig in i något annat” typ av människa. Jag strävar efter att vara en person som alltid omfamnar förändring.
Däremot tror jag definitivt att alla människor känner ett behov av att ha ett hem, eller åtminstone att känna sig hemma, någonstans. Jag har först och främst satsat på att höra hemma i mig själv. Att bygga känslan av trygghet oavsett vart jag befinner mig eller vilket sällskap jag har—speciellt när sällskapet är icke-existerande—har varit viktigt för mig, så viktigt att jag har undvikit att fastna eller att fästa mig i övrigt. Jag vill inte låta som en hjältinna i en dålig girlpowernovell som ger upp ett liv i säkerhet för att “finna sig själv”. Men visst, min envisa självständighet har ibland kostat mig saker jag brytt mig om. Chanser har kommit och gått som jag antingen inte har tagit alls eller har råkat ramla in i och sedan sprungit som en dåre ifrån. Jag har varit vårdslös, stundvis olycklig och innerligt önskat att någon förstod mig, men jag har varit fri. Och det har lärt mig konsten att vara lycklig ensam. Nöjd med och i mig själv. Det har tagit ett tag—jag har misslyckats fatalt gång på gång—men nu börjar jag bli ganska bra på det. Mognad? Slutet på tonårens emotionella berg-och-dalbana? Förmodligen.
Självsäker och med en aptit på livet har jag sedan jag började tredje året på gymnasiet festat, fikat och funnits, och jag har räknat ner dagarna till att jag blir myndig och kan vara självdestruktiv på riktigt (för visst har jag en destruktiv kraft i mig, á la Live Fast Die Young). För lite mer än en månad sen fyllde jag äntligen 18 år och tänkte; “Party!”. Det vankades fekke, det skulle bli hysteriskt roliga fyllehistorier och allting inom mig, utom mig och kring mig skrek att om det är någon tid man ska vara vild och galen är det nu. Och vad gör jag? Jag går och blir kär, alldeles vansinnigt, lyckligt kär. Utan att förstå vad som händer—för det hände verkligen overkligt snabbt—har jag helt plötsligt pojkvän och tvåigheten kraschar in i mitt liv. Eller snarare jag i den. Helt plötsligt spelar allting jag gör roll för en annan än mig på ett sätt som jag inte är van vid. Helt plötsligt står jag till svars inför honom. Jag är inte bara Ariana, utan jag är Flickvännen Ariana—nyss fyllda 18 år och ska ägna sin tid åt att lära sig balansera Party-Ariana med sitt förhållande.
Jaha. Jag har väl aldrig gjort saker som alla andra, antar jag.
Jag har sagt till mig själv att jag inte är redo att höra ihop med någon fram till att jag klarar av att höra ihop med mig själv. Men i och med att det senare hade inträffat innan det första har jag insett att det inte bara är där “problemet” (jag vill inte kalla det ett problem—sen när är kroniskt oberoende ett problem, det är väl en positiv egenskap?) ligger. Faktum är att det med största sannolikhet bara är sådan jag är; a free spirit, livrädd och levande på samma gång. Att lugna ner sig kommer kanske att fortsätta att vara svårt för mig. But it’s a challenge I’m gonna face. Whether I’m ready or not. Varför?
För att det riktiga äventyret för mig börjar nu. Det sker nu, när jag bestämmer mig för att utforska det stabila livet—vardagen, rutinerna, kärleken och allt vad det är. Det är den största utmaningen och det är en erfarenhet jag förhoppningsvis sent ska glömma.