Posted 22:41 Feb 22, 2010. Filed under skolan, vänner. Leave a comment?
Definitionen av en bra dag. Jovars, en endaste fantastisk, mirakulös eller unik händelse kan göra resten av dagen oförglömlig—men ärligt talat, hur ofta händer det? Hur ofta är det egentligen som den begränsade tid som det där underbara skedde väger upp för alla andra timmar där ingenting var spännande alls? Anti-klimax, kallas det. Det gör knappast en dag bra. Faktum är att jag för det mesta avslutar sådana dagar med att stirra på skärmen och undra om min hjärna inte kommer att implodera snart av alla tankar som snurrar omkring. Tankar som är omöjliga att förinta för att ingenting pågår som är värt att glömma sin ångest för. Snacka spänningslöst och händelsefattigt liv.
En bra dag för mig är när det känns som att jag gjorde något med min tid. Att jag var aktiv, att jag ägnade varje sekund åt något som var värt—det behöver inte vara stort, eller speciellt, eller ens produktivt. Att bara springa runt och prata med människor jag känner i skolan i flera timmar i streck är varken speciellt eller produktivt. Men det får mig att känna mig närvarande. Som en levande del av världen. Som att något händer omkring mig. Jag får någon kick utav det, nästan som att jag blir hög på det konstant växlande och varierande sällskapet—en slags självförtroendekänsla som gör mig helt övertygad om att jag är den charmigaste personen på hela planeten. Pratglad, trevlig, rolig och kompis med varendaste jävel på skolan.
Och jag ser tillbaka på dagen och tänker; “Det här var en riktigt bra dag.” Nej, inget utöver det vanliga hände egentligen. Jag varken var eller är exceptionellt lycklig. Men jag är tillfreds med saker. Jag trivs i mig själv. Jag är nöjd med att bara vara jag. Och det är fan den bästa känslan som finns på en måndag.
Posted 12:28 Feb 20, 2010. Filed under kärlek, vänner, självinsikt. Leave a comment?
I mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är en av dem mest minnesvärda—det var ett allmänt konsensus hos en klass som för övrigt aldrig umgåtts med mig på riktigt. Än idag kan jag inte beskriva denna folkskara utan att en smått hatisk ton letar sig in i min röst. Jag kan faktiskt inte beskriva dem alls—orden räcker inte till för att ordentligt förklara vad jag tycker. Det enda jag kan förklara är att deras existens har gjort mig allergisk mot personer som dömer mig utan att veta vem jag är. Utan att prata med mig, utan att känna mig alls.
Fast det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Det finns folk som känner mig väl, och folk som känner mig bättre än vad jag tror att de gör—men ingen som känner mig helt. Man har trots allt många olika sidor som olika personer tar fram på olika sätt. Den ena personen framhäver en sak; den andre får en att glömma det helt. Jag kan räkna upp ett tiotal nära vänner som alla har sin egna tämligen annorlunda version av Ariana. Leo påstår till exempel att jag är bitchig utåt men gullig och romantisk inombords, medan Oskar (engelskt uttal) säger precis tvärtom—att jag låtsas vara en snäll person men egentligen är cynisk och djävulsk. Misch, å andra sidan, håller bara med om att jag är så nära multipel personlighetsstörning man kan komma utan att faktiskt ha det.
Kluven, tilltrasslad och oförutsägbar—det är jag det. Jag kan gå och lägga mig på så bra humör att jag nästan ställer mig på balkongen och sjunger, för att vakna nästa morgon och vara så destruktiv att jag seriöst skulle kunna slå någon, bara för att de pratar med mig. Jag är som en katt som klöser om man kommer för nära, för fort—men som spinner och söker uppmärksamhet när jag sen inte får den. Jag kan vara jättekelig. Jag kan vara oresonligt aggressiv. Jag är knappast ett mellanting. Kalla mig svartvit, kalla mig sinnessjuk; kalla mig precis vad ni vill. Men säg inget utan att veta vad ni pratar om.
Jag är bara jag, och i mitt liv har jag fått höra många intressanta åsikter om mig själv. “Läskig” är bara en av dem mest minnesvärda. Det är klart att det inte finns någon som känner mig helt. Kanske är jag dömd till att bli dömd för någon jag inte är—i slutändan är det enda som spelar någon roll min åsikt. Och sen jag träffade dig väljer jag numera en helt annan inställning till mitt vansinne.
“Du är helt galen, men jag älskar dig.”
(Bara för att det här är så otroligt sant och att det gör mig lycklig.)
Posted 11:58 Feb 18, 2010. Filed under musik. Leave a comment?
Jag lyssnar på musik på två olika sätt. Ett, när jag lyssnar för lyssnandets skull—lyssnar på hur den faktiskt låter. Det är väl det de flesta gör. Det är väl också det som leder till att vissa personer lyssnar på en sorts musik och andra personer en annan. Och det existerar verkligen en slags besatthet gällande att klassificera folks musiksmak. Det är nästan lite läskigt, som att innehållet på ens iPod på något sätt bestämmer vem man är som person. Jag kan inte klassificera min musiksmak. Det finns få genrer som jag inte tycker om att lyssna på. Det säger ingenting om mig, för det är inte genren på musiken jag lyssnar på som reflekterar min personlighet, eller något om mig överhuvudtaget.
När jag sitter själv på kommunaltrafiken, då lyssnar jag på musik på ett annat sätt—jag lyssnar på den med själen (jag vet, det låter äckligt poetiskt). Upplevelsen av att sitta på tunnelbanan med hörlurarna i öronen fyller mig på ett helt nytt plan. Det är som att låtarna når mig, förbi alla mina murar och mekanismer, och jag börjar tänka och känna saker i takt med musiken. Det är därför viss musik kan få mig att ändra humör på en sekund. Det är därför vissa låtar kan få mig att minnas saker som om de hände framför ögonen på mig. För att jag har låtit den musiken bli en del av mig.
Jag relaterar musik hela tiden. Till mig själv, till andra personer i relation till mig själv, till situationer. Jag minns saker som starkast när jag hör musik som jag relaterar till den händelsen. Och jag har flera gånger låtit bli att lyssna på någon låt, ibland i flera månader, innan jag klarar av att ens bläddra fram den på iPoden. Precis som att jag i princip kan sätta en låt på repeat flera veckor i streck och inte sluta lyssna på den. Men det är bara sådan jag är som person—i allmänhet har jag nästan jobbigt lätt för att relatera vad som helst till olika personer. Sentimental, tror jag att det kallas. Det är jag det.
Jag älskar att skriva, och jag är stolt över min förmåga att uttrycka mig i skrift—men vissa saker klarar jag bara inte av att formulera egna ord till. Och då är det så lätt att bara fly in i musiken, att låta den tänka ens tankar, hjälpa en känna sina känslor. Spela upp den för någon och säga “Såhär känner jag inför dig”. Det är så lätt och det faller så naturligt för mig att jag oftast inte tänker speciellt mycket på det. Det bara… Sker. Men det förstås.
Någon gång kanske jag måste växa upp ifrån mentaliteten att öronsnäckorna kan lösa allt. Jag har trots allt haft samma idé sen jag var 13 år gammal.
Knarklåten för tillfället är denna.
(Nya post-it bilder finns uppladdade: klicka här.)
Posted 18:14 Feb 7, 2010. Filed under fekke, vänner. Leave a comment?
Denna helg har jag varit med om två väldigt olika typer av fekke—båda kvällar har slutat med att jag har en suddig, men ihållande känsla av “WTF?” susande inom mig. Det är inte det att något speciellt skumt har hänt. Jag har varit med om absurdare saker. Jag har definitivt varit med om mer random saker. Men på något sätt vet jag att det har varit en bra helg om det har hänt så mycket att jag nästan får minnesluckor—inte på grund av fyllan, utan på grund av att min hjärna inte klarar av att behandla så mycket information samtidigt som oundvikligen tas in under fyllan.
I fredags var det Jello Shot Night hemma hos Maddie med ett trevligt gäng på åtta personer (50/50 tvåor och treor, 75% tjejer, och 100% Kungsholmare). Syftet med det hela var nämligen att ingen av oss hade provat jello shots förut. Vi ville göra detta. Vi hade ingen aning om hur man skulle göra, och vi hade verkligen ingen aning om hur det skulle smaka—men trots detta lät det som en utmärkt idé. Sagt och gjort; jordgubbsgelé tillagades, vodkan tillsattes och en skål samt åtta improviserade shotglas ställdes i kylskåpet. Men när det äntligen var dags att konsumera vårat mästerverk visade det sig att inte en endaste person i sällskapet tyckte om det! Tvärtom—det var verkligen äckligt! Ungefär som vodka i geléform vars konsistens gjorde att vissa mådde smått illa. Inte av alkoholen, utan konsistensen. Det hela slutade med att jag och min kära vän Ibige—som aldrig varit full tidigare—satt med varsinn sked och slevade i oss alkogeggan helt själva. Han förlorade sin fylleoskuld till rosa gelé. Det blir inte bättre än så.
I lördags var det megafödelsedagsfirande för min del. Det råkade vara så att jag hade dubbelbokat mig—jag är ju trots allt för populär för mitt eget bästa—och var tvungen att fixa detta på något vänster. Ingenting är omöjligt och jag vägrade helt enkelt välja. Lösningen löd därför—gör båda! Först ut var Maddies pojkvän Johan som firade sin 20-årsdag. Detta innebar stor lokal, mycket folk som jag absolut inte kände och drinkar för 30 spänn, ett pris som i alla fall ger mig ultimata förfekkevibbar. Så småning om rörde jag mig—på bra humör, och smått påverkad—till Ace för att fira Signes kompis Ebba som fyller 19 år idag. Detta visade sig vara en mycket intressant kväll—när vi kom dit var i princip hela stället fyllt med Norrabarn! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kände mig som en minoritet, en utrotningshotad art. Nästan alla personer jag pratade med presenterade sig och sa att de gick på Norra Real. De var dessutom väldigt trevliga också. Nu kanske jag måste släppa mina fördomar om andra innerstadsskolor.
En fullspäckad helg, med andra ord. Eller mer en fullspäckad och tröttsam helg—natten mellan fredagen och lördagen sov jag nämligen på en soffa med Ibige, vilket inte precis genererar bra sömn. Eller sömn överhuvudtaget. Detta blev uppenbart när jag vaknade idag och upptäckte att klockan var tio i tolv. Jag skulle träffa Jonas halv ett. I stan.
Jag har aldrig sagt att jag lever mitt liv på ett nyttigt sätt.
Posted 22:10 Feb 4, 2010. Filed under random rant. Leave a comment?
Fan, vad det snurrar i huvudet just nu. Nu menar jag inte på det fysiska, mer påtagliga sättet—allmänt känd som en ordentlig fylla—utan jag menar rent tankemässigt. Tankarna bara far runt och runt och runt, får aldrig riktigt fäste någonstans, betyder ingenting, betyder allting, gör mig hispig, otålig, orolig, rastlös och alldeles fullständigt tokig. Det är inte det att jag tänker på något speciellt. Snarare att jag inte kan tänka på något speciellt. Jag bara tänker, och alla tankar händer på samma gång, förvandlar min hjärna till en ångestladdad, okoncentrerad gegga. Och jag kan inte sluta.
Jag blir galen. Det är så energikrävande, jag vill bara att allting ska försvinna. Jag vill att det ska gå bort. Längtar till att vara helt tom i skallen och bara existera, inte behöva fundera eller reflektera över annat—allmänt känd som en ordentlig fylla det med.
(Har för övrigt uppdaterat albumet med Post-It-bilder (senaste ligger först!). Den som jag för övrigt är mest stolt över är den som sitter utanför lärarrummet. Otroligt strategiskt placerat—alla optimistiska lärare kommer att älska mig, alla pessimistiska lärare kommer att önska mig död. Har tack och lov majoritet muntra sådana…)
Posted 18:12 Feb 3, 2010. Filed under foto, kärlek. Leave a comment?
Förra terminen var jag på Clas Ohlson med Jonas—brukar visserligen inte vara där med någon annan, men hursomhelst—och letade efter något. Jag minns inte vad… Kan det ha varit en liten sax? Oavsett vad det var stod vi vid Kontorsmaterialet när jag helt plötsligt fick syn på något som revolutionerade mitt liv.
Jag hade tagit upp ett paket vanliga Post-Its. Jag minns inte varför, jag använder faktiskt inte Post-Its—men affärer som säljer kontorsmaterial brukar ha den effekten på mig. Det vill säga att jag vill ha saker som jag inte behöver. Eller rättare sagt att jag intalar mig själv att jag behöver det. Allting verkar ju så himla användbart när man står där i butiken. Jag var i alla fall på väg att köpa dessa Post-Its som jag aldrig använder, när jag råkade se det som kom att oåterkalleligt påverka mitt liv, som förändrade min tillvaro för alltid… Rosa, hjärtformade Post-Its. De var ljuvliga, alldeles drypande av sötsliskig gullighet—nästan så att man blir illamående på riktigt. Självklart köpte jag dem. Vad annars skulle jag göra? De, om något, är en produkt som skulle kunna direkt marknadsföras till mig. Det kändes som om de var gjorda för mig.
Sen dess har jag satt någon då och då i kalendern, trakasserat mina vänner och—inte att förglömma—under Forumet i skolan då jag använde en som namnlapp (vilket ledde till att alla andra, inklusive lärare och rektorn, gjorde detsamma). Men för de mesta har de legat bortglömda i min väska. Det brukar bli så, jag håller aldrig koll på vad jag har där inne egentligen. Jag är liksom personen som kontinuerligt blir överraskad över att hitta en tjuga i mitt busskort—som funnits där i säkert ett halvår.
Men i slutet av förra veckan hände det igen—jag fann något som gjorde mitt liv bättre. Denna gång var det inget fysiskt objekt och inte heller något jag var tvungen att lägga pengar på. Det var en hemsida, och den går under namnet GivesMeHope—för det är precis det den gör. Den är fylld sida upp och sida ner av historier som i alla fall får mig att le. Eller rent av utbrista “Aww!”. Efter att ha suttit uppe halva natten vid datorn somnade jag med en varm känsla inombords och insikten att allting kommer att bli bra.
För mig har det redan blivit det—bra, alltså. I have joined the dark side, och nuförtiden är jag mer positiv och gladlynt än jag varit på säkert två år. Optimismen har tagit över mig och gjort mig till en sådan där outhärdligt sockersöt person som jag vanligtvis inte står ut med. Jag står knappt ut med mig själv—men jag är lycklig, so who the fuck cares? För att göra det hela mer klyschigt än det redan är: det är som att jag varit frusen, och att saker jag hade glömt hos mig själv nu håller på att ta sig till ytan. Som passion. Som förmågan att brinna för något. Som att överhuvudtaget kunna bry sig. Jag är varm, och jag har oändligt hopp—en känsla som jag bara får lust att dela med mig av på något sätt.
Mitt geniala snille kom fram till följande formel:
Hjärtformade Post-Its + GivesMeHope.Com = The Post-It Project.
I’m giving hope one anonymous Post-It at a time.
Jag har nämligen kommit fram till att det ligger något i konceptet av att anonymt sprida glädje som jag tänker vara en del av. De senaste två dagarna har jag flera gånger fått frågan varför jag gör det eller hur jag orkar. Svaret är enkelt: därför att jag kan, och för att jag vill. Idag fick jag ett SMS ifrån en kompis som frågade mig om det var jag som satt upp en hjärtformad Post-It i korridoren. He then said it made his day.
Bara det gör det värt det att lägga ner tid på att skriva de där lapparna.
(De andra hemsidorna som är med är LoveGivesMeHope och Operation Beautiful.)
Posted 20:01 Feb 1, 2010. Filed under random rant, skolan. Leave a comment?
Sitter vid datorn och fördriver tid fram till att jag ska äta middag. Egentligen borde jag plugga. Egentligen, precis som alla andra kvällar den senaste veckan, borde jag verkligen plugga. Högen med böcker växer. Och växer. Och växer. Eller så är det bara jag som inbillar mig själv att den växer, fast det förmodligen mest är jag som blir ökat opepp—mer och mer för varje dag som går, och det blir inte bättre. För trots att jag vet att jag bara skjuter upp det oundvikliga gör jag inte den minsta ansats till att få något gjort. Nej, jag bara sitter här. Stirrar på skärmen. Och väntar på maten.
Den ångestframkallande bokhögen skriker åt mig att göra något åt mig själv—helt förgäves, förstås. Den förstår självklart inte varför jag skriver blogg och helt enkelt dödar tid som jag inte har. Jag förstår inte varför jag skriver blogg och dödar tid som jag inte har. Det bästa är att jag börjar bli mer och mer irriterad på mig själv, lika frustrerad över min egen oproduktivitet som jag kan bli över andras—men jag bryr mig inte. Jag bryr mig, men jag bryr mig inte om att jag bryr mig. Och det spelar ingen roll hur jag än försöker få mig själv att bry mig. Resultatet förbli detsamma. Jag gör ingenting.
Snart blir jag arg på mig själv på riktigt.
